27 mars 2018

Trötthet

Det finns flera sätt att beskriva trötthet. 
Vårtrötthet. Dagen-efter-trött. Trött och seg. Trött pch matt. Trött på. Trött av. 

Att vara trött utan att vara sömnig är tortyr. 

Jag vet inte vilken trötthet jag är i nu, är dock tacksam att den har sällskap med sömnighet. 


22 mars 2018




Bra bok, gott vin. Återkommer med tankar och reflektioner på känslor och deras inverkan påvåra liv och arbetsliv.



20 januari 2018

Tre år på banan.


Så har jag varit i farten på heltid i tre år.
Det har varit tre ganska händelserika år. Tre olika arbetsplatser. Ett antal universitetskurser. Nya bekantskaper. Lite svajigt emellanåt och jag har sökt efter kloka hjälpare - och några erfarenheter rikare på olika pratpersoner faktiskt återvänt till P ett par gånger (och av ngn anledning är han inte riktigt lika irriterande längre).

De flesta funktioner i huvudet är på plats, utom Avdelningen för Ord och Begrepp, där verkar de ha ständig underbemanning. Enheten för Kris och Katastrofer har genomgått en omfattande downsizing men emellanåt tar de nog in folk på övertid för rätt som det är blir aktivitetet påtagligt högre.
I dagarna har jag även börjat jaga ikapp Form och Kondition-sektionen, vilken varit permitterad något år eller så. Nu är de igång och det finns en handlingsplan som möjligen till och med är realistisk.
Kreativa kontoret har infört förtroendetid och valfri arbetsplats i hela hjärnan. De är utspridda precis överallt och ibland gör de flashmob i hela huvudet samtidigt. Det är vansinnigt irriterande för arkivarierna som inte vet vad de ska spara eller kasta. Och den stackars lilla Avdelningen för Ordning och Organisation vilken blir helt kollrig av de kreativa och fantasifulla nycker som översköljer oftast när det passar som sämst.

Kort sagt; snart fem år efter att det brakade åt helvete och tre år efter att jag återhämtat mig såpass att jag kunde jobba heltid igen, så har jag fortfarande svårt med orden när jag pratar. Jag är dock betydligt lugnare även om jag får påslag emellanåt (och det ärju helt normalt faktiskt). Har blivit lite slapp i köttet efter något år utan löpning så nu har jag börjat ta tag i det där. Mår ju faktiskt bra av det.
Är hopplöst tankspridd, tankarna hoppar kors och tvärs och det är fortfarande påtagligt svårt med fokus längre stunder. Jag bara måste "byta aktivitet" efteren halvtimme ungefär. Det behöver inte vara så dramatisk förändring i aktiviteten, kan räcka med att byta bok - fast just det är egentligen skitdåligt eftersom jag har så dåligt minne och lätt blandar ihop saker. Minns inte vilken bok eller sida jag läst ett visst avsnitt i t ex.

Jag vet inte om det kommer bli bättre. Jag försöker att int hoppas på det, för jag vill inte bli besviken. Någon har sagt att det tar lång tid för hjärnan att läkas, men att den faktiskt kan läkas vilket inte var känt förrän för några år sen bara.
Det sker en cellbildning, men den är så otroligt mycket långsammare än muskler och skelett, som ju läks ganska snabbt.

Tålamod. Gah... not with me anymore.






11 januari 2018

Är det bra att arbeta?

Den frågan ställer sig arbetsmiljöverket i en rapport från 2012.
Själv har jag inte funderat så mycket på det förrän ganska nyligen.


Faktiskt har jag ifrågasatt rätt mycket av det jag förut tagit för självklart. Och jag har betett mig rätt olika mot förut.
Har bytt jobb ofta. Tredje jobbet nu på tre år. Går mot att jobba på mindre och mindre "övervakade" jobb - där jag är nu har jag så stor frihet att det är löjligt. Samtidigt som jag tjänar bra och får uppskattning för det jag gör (som blir bra trots - eller kanske just tack vare - att jag är på kontoret mer typ 8 timmar i veckan än 8 timmar om dan).


Samtidigt som jag ibland faktiskt fnissar lite i hemlighet åt min situation nu jämfört med den arbetsplats där jag blev sjuk, så gnager ändå nåt slags dåligt samvete. Kanske är det Luther som styr över det, det där insocialiserade protestantiska arvet där arbete är vägen till frälsning.
Ett par månader är det väl nu, som jag drömt mardrömmen där jag sjunker ner i vattnet, ner, ner, ner och där ovanför rösten som konstaterar att "där försvinner mina skattepengar"...


VARFÖR är det så? Eller mer konstruktivt: hur fan blir jag av med det?


Och kanske mest relevant i sammanhanget är det väl ändå att fråga sig, varför det dåliga samvetet föds ur att inte känna att man bidrar tillräckligt till kapitalismens ekorrhjul.
Särskilt när en jobbat så hårt så länge att en blivit sjuk av det.


Jag är ingen marxist, men jag kan säga att min tidigare ganska liberala hållning har vänt åt vänster. Kan inte se någon annan logik än att arbete åt andra är åt helvete.
Iallafall i den form vi känner det.
Samtidigt tror jag inte riktigt på att det blir bättre av "gigekonomi" eller "fria agenter", inte i ett samhällsperspektiv.


---


Är halvvägs till en ny examen. I ett nytt ämnesområde. Det är intressant, själva ämnet. Men min strävan i sig är också lite intressant. Den drivs av en känsla av otillräcklighet, en känsla av att inte kunna tillföra tillräckligt, en känsla att fortfarande ha rollen "sönderspelad musiker". Vad är en ospelbar violinist värd? Inte mer än en trasig leksak. Alltså inget. Intressant att självkänslan till så stor del bygger på yrkesidentiteten. Förbaskade Luther.


För cirka två år sen, fick jag från en klok person frågan om vad jag jobbat med i mitt liv - alltså alla olika jobb. När jag berättade om mitt musicerande och vad jag gjort i den vägen (som jag då inte längre kunde) fick jag istället för en beklagande grymtning ett utrop "men ÅH vilken ERFARENHET!"
Och det är ju för katten just det där, ERFARENHETEN, som betyder nåt. Eller iallafall borde göra det. För självkänslan alltså.


Nu har jag ju dessutom också erfarenheten av att ha varit utmattad.


Börjar så smått inse att det är DÄR jag behöver se mig själv. Istället för att se listan med tillkortakommanden och förluster, behöver jag titta på mina erfarenheter. Skit samma att jag inte  besitter en viss färdighet längre. Jag har ändå erfarenheten av att tillgodogöra mig den. Erfarenheten från att ha gått vägen och nått målet, även om resan råkar vara över för att man kanske till och med blivit bryskt avsparkad mitt under färden.


Om färdigheten säger något om vad människan kan göra eller utföra... så kanske erfarenheterna hon fått säger något om vad hon kan föreställa sig. De banar liksom vägen för nya tankebanor och nya föreställningsvärldar, tänder ljuset i dittills dunkla skogar, drar upp ridån och blottar nya djup...


---


Överväger att ta upp bloggandet igen. Inte för att jag är sjuk eller så, men jag har fortfarande en massa tankar som behöver komma ut - filtrerade och utmejslade genom tangentbordet blir de något mer eller kanske något annat, än när de bara är i huvudet.


Som funderingen på om det är bra att arbeta.
Jag tror faktiskt inte att det är det.





22 november 2016

Nu får det fasen vara nog!

Ofta drivs jag av frustration och indignation över sakernas tillstånd. Likaså idag.

På tio dagar har inte mindre än fyra personer som jag är bekant med, lite trevande frågat om utmattning. De har alla minst en person i sin närhet som de är oroliga för, som de är mer eller mindre säkra på är på väg in i utmattning.
Jag blir inte irriterad eller indignerad över att folk frågar mig, tvärtom. Jag har varit öppen med att jag mått skit, och jag svarar gärna på vissa frågor eller för den delen informerar om vissa saker.

Det är frekvensen av utmattning, frekvensen av psykisk ohälsa orsakat av verkligheten. Alltså, inte psykossjukdomar eller sådant. Utmattning handlar om en reaktion på verkligheten - på faktiska, påtagliga förhållanden.

Det är en enkel sak att peka på arbetssituationen. Ofta är den helt bisarr. Många arbetsplatser har en förväntan - outtalad eller uttalad - på sina medarbetare. Och vi människor är så förbannat duktiga på att uppfylla förväntningar.
Vilket för mig till en annan aspekt av utmattning. Vi matas från olika håll med så många tips - ofta välmenande och ofta uppmuntrar de också till konsumtion av diverse "nyttiga" livsmedel eller "superfoods" som de ibland kallas. Vi uppmanas också till motion, mindfulness, "härvaro", att vara nedkopplad, sammankopplad, tillsammans men också ifred, egentid i lagom mängd, delaktighet i föreningar och nätverk, hålla kontakten med gamla och nya vänner, odla oss själva och vår identitet, att ständigt "skapa och producera oss själva" som den kvinnliga sociologen från Örebro - som jag nu glömt namnet på - skriver om i boken "Konsten att vara sig själv".

Globalt sett kommer psykisk ohälsa gå om AIDS som största anledningen till ohälsa redan år 2020, menar WHO. Och det handlar om psykisk ohälsa i alla länder. Överallt. Globalt.

Ett annat fenomen som är globalt är det som kallas "prekaritet". En ny samhällsklass vars signum är att efterhand förlora samhälleliga förmåner, istället för att erövra dem.
En klass som präglas av att vara utanför den trygghet som de gamla systemen ger den som har en fast anställning och inkomst. De står utanför sociala förmåner och utanför konsumtionen. De har ingen möjlighet att göra som finansvärlden önskar - att låna sig till konsumtion.
I denna klass finner vi projektanställda, visstidsanställda, praktikanter, sjukskrivna, funktionsnedsatta men också de flesta migranter. De många olika grupperna inom prekaritetklassen ställer sig själva mot varandra, och en allt stigande frustration leder till vrede och att man vänder sig mot det samhälle som vänt ryggen till. Vi känner lätt igen detta i de dagliga medierna där dessa grupper alltid ställs emot varann.
Ännu har ingen journalist visat tillräcklig kreativitet för att istället sätta mottagandet av nyanlända i förhållande till det slukhål som utgjordes av bankstödet, eller kostnaden för sjukskrivna mot de enorma summor som lämnar landet varje år i skatteplanering och skatteflykt.

Kan vi, alla tillsammans, hjälpas åt istället för att sträva i förtvivlan i varsin fålla? Kan de som jobbar ihjäl sig få avlastning av den allt större skaran som står utanför arbete och samhälle?

Kan vi vara mer inkluderande istället för exkluderande?

Idag, drygt ett halvår efter att jag började skriva denna post, har jag nytt jobb, nya arbetskamrater och jobbar i en ny organisation .Jag mår bättre, mycket bättre. Jag producerar mervärde till min arbetsgivare. Genom mitt jobb har omsättningen ökat tiofalt (!) och det är jag såklart nöjd med. Kanske ger det positiva effekter på lönesamtalet.
Men det vore inte så dumt om vinsten kunde gå till att anställa fler, istället för att samlas på hög till aktieägarna. Nånstans längs den här resan har jag blivit extremt skeptisk till den till synes ändlösa kapitalackumuleringen som driver runt vår värld som vi känner den.
Kapitalism må vara en motor, en viktig sådan. Men den kan inte vara den enda. Det måste finnas en rimlighet i tillvaron.

Människor måste alltid vara viktigare än ekonomisk vinning. Alltid.















1 oktober 2015

Praktarslen och idioter

Dem finns det gott om.
Är idag så jävla trött på dem. Irriterad. Sårad.

Funderar på hur man ska förhålla sig? Har ännu inte kommit på något sätt att sluta låta mig irriteras. Antar att jag är för mesig helt enkelt... Det tar en del kraft att lyfta sig över det. Kraft jag inte har. Än.


29 september 2015

Lyft blicken från individen!

Har nyligen varit på ett frukostseminarium om "sjukskrivningsmiljarden" och de åtgärder/insatser som den finansierat.
Och jag är så jävla... frustrerad.

Där står en projektledare och en psykolog och raljerar om utmattning och hur utmattade personer anser sig vara existensberättigade genom att prestera, hur de "lyfts" av att "ständigt vara igång". Hur individens beteenden tolkas in i den sk "typ A-personligheten". Verkligen... häpnadsväckande.
Kryddat med ett ensidigt, generaliserat fokus på individen.
Sånt jävla skitsnack. Jag är så besviken.

Jag menar, titta på gruppen utmattade. Vad arbetar de med? Vilka organisationer befinner de sig i? Hur ser det sociala sammanhanget ut?
Kan "man" fortfarande säga att det endast är ett individproblem?

En individ som drabbas utav utmattning har visserligen pressat sig själv för hårt, för länge. Vissa anser att för att kunna bli utmattad besitter individen en enorm styrka - annars hade hen inte kunnat pressa sig så. Men är det detsamma som att vara prestationsstyrd? Att jaga efter nästa, och nästa? Kan man möjligen tänka sig att studera hur individens beteende varit över tid? Inte bara i kraschen?

De yrkesgrupper som är hårdast drabbade av utmattning är de inom vården och inom skolan. Yrkena i båda dessa sektorer handlar om att bemöta och, på sätt och vis, vägleda människor - som inte alltid är så samarbetsvilliga. Där tragiska saker händer, där öden berör och kanske upprör.
Organisationer som ställer höga krav på att se helheter, och ha flera kontaktytor både inom och utom sin arbetsplats/organisation.
Organisationer som inte har något inbyggt system för att begränsa individens ansvarstagande. Tvärtom, verkligen tvärtom. Det är organisationer som ställer höga krav på press, att fatta rätt beslut och inte minst ständig uppmärksamhet hos sina arbetare. Sviktar detta kommer bestraffningar att utdelas, som disciplinåtgärder eller rentav avsked.
Det är organisationer som inte ger utrymme för återhämtning.
Det är också organisationer som blivit extremt utsatta av politiskt godtycke. Det är få områden som varit så politiskt hett de senaste åren som den offentliga sektorn med vård och skola i spetsen. Med ständiga omorganisationer, populär-politiskt initierade "satsningar" och detaljstyrning som följd.
Det är organisationer med liten eller ingen möjlighet till karriärutveckling på arbetsplatsen. För att kunna utvecklas måste individen själv satsa tid och medel för att t ex studera inom det reguljära utbildningsväsendet. Internutbildningar existerar knappast.

Så. Om individerna i gruppen verkligen var så hårt prestationsdrivna, skulle de då välja sådana yrken som sjuksköterska, undersköterska, lärare? Attraherar dessa yrken, med dessa enorma krav och starkt begränsade förutsättningar, verkligen hårt prestationsdrivna människor?

Hört talas om t ex "New public management"? Höger- och liberalpolitikerns våta dröm. Ett sätt som (helt utan evidens) antas fungera lika bra för att tillverka bilar som för att arbeta med människor. Interndebitering, detaljfokus, kontroll, styrning, byråkratiska murar som sätter gränser för de insatser som professionen ser som nödvändiga.
Det talas inte om de bästa insatserna. Det talas om de mest ekonomiska insatserna. Eller i värsta fall en horribel sammanblandning av de två, där den bästa insatsen anses vara den som är kortsiktigt minst kostsam.
Och vi sväljer det med hull och hår. Ekonomin har blivit själva styrmedlet, istället för att vara ett underordnat hjälpmedel för det som borde vara styrande; nämligen professionella bedömningar och evidensbaserade insatser  - som inte ska ha något med ekonomiska ramar att göra.

Tillbaks till sjukskrivningsmiljarden.
Projektledaren berättade stolt hur de jobbat med utbildning i försäkringsmedicin. (FÖRSÄKRINGSMEDICIN?! Underbart ord.) Så att alla vårdcentraler i regionen vet hur det fungerar med försäkringskassan och sjukskrivning. STOPP!
Om en läkare anser att sjukskrivning är det bästa i en specifik situation. Är det inte då Försäkringskassan som ska utbilda sig i "adekvat medicin"??

Projektledaren nämner lite beklagande att man fortfarande inte "lyckats" med gruppen unga funktionshindrade med långvarig sjukdom. Ja, för mig är det ingen konstighet. För den gruppen saknas det mätinstrument, det finns inget sätt att mäta hur man "lyckas" med den gruppen. Eftersom en individs problem endast ses som avsaknad av (hetids)arbete och framgången mäts därefter, så kan man inte "lyckas" med den gruppen.
Individen är reducerad till en ekonomisk resultatenhet. Om lycka i hälso- och sjukvården mäts enbart i termer av minskad sjukfrånvaro, kan man inte lyckas med en grupp som inte är frånvarande från någonting. Kan man möjligen tänka sig att vidga, kanske rentav förändra, begreppet "lyckas"?

Även jag har varit, och är, en ekonomisk resultatenhet. Nu har jag en sysselsättning (på heltid) och räknas därför som en individ som man "lyckats" med. Hur jag i själva verket mår och vilka sammanhang jag verkar i, är underordnat.

Jag vädjar till politiker, hälso- och sjukvårdspersonal.

Se individen, i sitt sammanhang, i sin kontext. Individen är ingen isolerad varelse. Ingen ekonomisk resultatenhet. Individen är en del av ett sammanhang, och det sammanhanget utövar olika slags påtryckningar på henne. Se individen - i sammanhanget!

Är det att lyckas, att få en individ att återgå till samma destruktiva sammanhang som gjorde henne sjuk?
Är det att lyckas, att raljerande beskriva utmattning som ett individuellt problem? Är det att lyckas, att blunda för sammanhanget och helt friskriva samhället, kontexten, ansvar för vad som skett - och sker?

I ett dialektalt sammanhang kan man inte inrikta sig ensidigt på en enskild faktor, och tro att det på ett deterministiskt sätt ska ge resultat.
Vad är att lyckas? Är det verkligen att en individ har "full sysselsättning"? Eller är det att en individ befinner sig i en kontext där hon kroppsligen, själsligen, mentalt, får samarbeta på ett konstruktivt sätt med sin omgivning?

Lämnar mötet med djup frustration, som under promenaden därifrån sjunker ner i en tung hopplöshet.
När inte ens de som verkligen borde kunna se samspelet mellan individ och organisation, och orsakssamband däremellan, inte gör det... vad kan man då hoppas på?

Mitt förtroende, som jag ändå haft kvar lite av, är definitivt borta. Även om jag vet att där finns massor av fantastiskt engagerad personal. Så vet jag att de allihop, på olika sätt, är förblindade eller begränsade av den ekonomiska byråkratisjukan.

Kan samhället bota sin egen sjuka? Jag förhåller mig skeptisk till det.