1 oktober 2015

Praktarslen och idioter

Dem finns det gott om.
Är idag så jävla trött på dem. Irriterad. Sårad.

Funderar på hur man ska förhålla sig? Har ännu inte kommit på något sätt att sluta låta mig irriteras. Antar att jag är för mesig helt enkelt... Det tar en del kraft att lyfta sig över det. Kraft jag inte har. Än.


29 september 2015

Lyft blicken från individen!

Har nyligen varit på ett frukostseminarium om "sjukskrivningsmiljarden" och de åtgärder/insatser som den finansierat.
Och jag är så jävla... frustrerad.

Där står en projektledare och en psykolog och raljerar om utmattning och hur utmattade personer anser sig vara existensberättigade genom att prestera, hur de "lyfts" av att "ständigt vara igång". Hur individens beteenden tolkas in i den sk "typ A-personligheten". Verkligen... häpnadsväckande.
Kryddat med ett ensidigt, generaliserat fokus på individen.
Sånt jävla skitsnack. Jag är så besviken.

Jag menar, titta på gruppen utmattade. Vad arbetar de med? Vilka organisationer befinner de sig i? Hur ser det sociala sammanhanget ut?
Kan "man" fortfarande säga att det endast är ett individproblem?

En individ som drabbas utav utmattning har visserligen pressat sig själv för hårt, för länge. Vissa anser att för att kunna bli utmattad besitter individen en enorm styrka - annars hade hen inte kunnat pressa sig så. Men är det detsamma som att vara prestationsstyrd? Att jaga efter nästa, och nästa? Kan man möjligen tänka sig att studera hur individens beteende varit över tid? Inte bara i kraschen?

De yrkesgrupper som är hårdast drabbade av utmattning är de inom vården och inom skolan. Yrkena i båda dessa sektorer handlar om att bemöta och, på sätt och vis, vägleda människor - som inte alltid är så samarbetsvilliga. Där tragiska saker händer, där öden berör och kanske upprör.
Organisationer som ställer höga krav på att se helheter, och ha flera kontaktytor både inom och utom sin arbetsplats/organisation.
Organisationer som inte har något inbyggt system för att begränsa individens ansvarstagande. Tvärtom, verkligen tvärtom. Det är organisationer som ställer höga krav på press, att fatta rätt beslut och inte minst ständig uppmärksamhet hos sina arbetare. Sviktar detta kommer bestraffningar att utdelas, som disciplinåtgärder eller rentav avsked.
Det är organisationer som inte ger utrymme för återhämtning.
Det är också organisationer som blivit extremt utsatta av politiskt godtycke. Det är få områden som varit så politiskt hett de senaste åren som den offentliga sektorn med vård och skola i spetsen. Med ständiga omorganisationer, populär-politiskt initierade "satsningar" och detaljstyrning som följd.
Det är organisationer med liten eller ingen möjlighet till karriärutveckling på arbetsplatsen. För att kunna utvecklas måste individen själv satsa tid och medel för att t ex studera inom det reguljära utbildningsväsendet. Internutbildningar existerar knappast.

Så. Om individerna i gruppen verkligen var så hårt prestationsdrivna, skulle de då välja sådana yrken som sjuksköterska, undersköterska, lärare? Attraherar dessa yrken, med dessa enorma krav och starkt begränsade förutsättningar, verkligen hårt prestationsdrivna människor?

Hört talas om t ex "New public management"? Höger- och liberalpolitikerns våta dröm. Ett sätt som (helt utan evidens) antas fungera lika bra för att tillverka bilar som för att arbeta med människor. Interndebitering, detaljfokus, kontroll, styrning, byråkratiska murar som sätter gränser för de insatser som professionen ser som nödvändiga.
Det talas inte om de bästa insatserna. Det talas om de mest ekonomiska insatserna. Eller i värsta fall en horribel sammanblandning av de två, där den bästa insatsen anses vara den som är kortsiktigt minst kostsam.
Och vi sväljer det med hull och hår. Ekonomin har blivit själva styrmedlet, istället för att vara ett underordnat hjälpmedel för det som borde vara styrande; nämligen professionella bedömningar och evidensbaserade insatser  - som inte ska ha något med ekonomiska ramar att göra.

Tillbaks till sjukskrivningsmiljarden.
Projektledaren berättade stolt hur de jobbat med utbildning i försäkringsmedicin. (FÖRSÄKRINGSMEDICIN?! Underbart ord.) Så att alla vårdcentraler i regionen vet hur det fungerar med försäkringskassan och sjukskrivning. STOPP!
Om en läkare anser att sjukskrivning är det bästa i en specifik situation. Är det inte då Försäkringskassan som ska utbilda sig i "adekvat medicin"??

Projektledaren nämner lite beklagande att man fortfarande inte "lyckats" med gruppen unga funktionshindrade med långvarig sjukdom. Ja, för mig är det ingen konstighet. För den gruppen saknas det mätinstrument, det finns inget sätt att mäta hur man "lyckas" med den gruppen. Eftersom en individs problem endast ses som avsaknad av (hetids)arbete och framgången mäts därefter, så kan man inte "lyckas" med den gruppen.
Individen är reducerad till en ekonomisk resultatenhet. Om lycka i hälso- och sjukvården mäts enbart i termer av minskad sjukfrånvaro, kan man inte lyckas med en grupp som inte är frånvarande från någonting. Kan man möjligen tänka sig att vidga, kanske rentav förändra, begreppet "lyckas"?

Även jag har varit, och är, en ekonomisk resultatenhet. Nu har jag en sysselsättning (på heltid) och räknas därför som en individ som man "lyckats" med. Hur jag i själva verket mår och vilka sammanhang jag verkar i, är underordnat.

Jag vädjar till politiker, hälso- och sjukvårdspersonal.

Se individen, i sitt sammanhang, i sin kontext. Individen är ingen isolerad varelse. Ingen ekonomisk resultatenhet. Individen är en del av ett sammanhang, och det sammanhanget utövar olika slags påtryckningar på henne. Se individen - i sammanhanget!

Är det att lyckas, att få en individ att återgå till samma destruktiva sammanhang som gjorde henne sjuk?
Är det att lyckas, att raljerande beskriva utmattning som ett individuellt problem? Är det att lyckas, att blunda för sammanhanget och helt friskriva samhället, kontexten, ansvar för vad som skett - och sker?

I ett dialektalt sammanhang kan man inte inrikta sig ensidigt på en enskild faktor, och tro att det på ett deterministiskt sätt ska ge resultat.
Vad är att lyckas? Är det verkligen att en individ har "full sysselsättning"? Eller är det att en individ befinner sig i en kontext där hon kroppsligen, själsligen, mentalt, får samarbeta på ett konstruktivt sätt med sin omgivning?

Lämnar mötet med djup frustration, som under promenaden därifrån sjunker ner i en tung hopplöshet.
När inte ens de som verkligen borde kunna se samspelet mellan individ och organisation, och orsakssamband däremellan, inte gör det... vad kan man då hoppas på?

Mitt förtroende, som jag ändå haft kvar lite av, är definitivt borta. Även om jag vet att där finns massor av fantastiskt engagerad personal. Så vet jag att de allihop, på olika sätt, är förblindade eller begränsade av den ekonomiska byråkratisjukan.

Kan samhället bota sin egen sjuka? Jag förhåller mig skeptisk till det.

9 augusti 2015

Några ord till dig som är utmattad...

Jag antar att jag kommit till slutfasen av kriskurvan.
Känner att jag gärna vill samla ihop mina erfarenheter.
Kanske lite rörigt men så kan det bli en natt i augusti :-)

Vägen neråt, som det var för mig
Har du hört talas om härskartekniker?
Känslan jag hade under en lång period innan jag blev sjukskriven, skulle jag närmast beskriva som känslan av att bli utsatt för härskartekniker.
Dubbelbestraffning - hur jag än gjorde så räckte jag inte till på de fronter jag kände att jag behövdes; på jobbet var det neddragningar och jag jobbade som en galning - ofta övertid. Hemma var maken - och barnen - trötta på att jag bara jobbade hela tiden, och i föreningslivet orkade jag inte hänga med eftersom jag redan var slutkörd av jobbet. För mina vänner var jag inget annat än en skugga.
Vad jag än gjorde så kändes det som att det var på bekostnad av något annat som jag också borde göra, och resultatet blev att jag hela tiden kände mig plågsamt otillräcklig.
Osynliggörande - mina ansträngningar spelade inte någon roll, mitt hårda arbete gav inte något resultat som räknades. I just min situation lade min dåvarande närmste chefs agerande sten på börda. Resultatet - en ännu större känsla av otillräcklighet, något som för mig växte till en känsla av totalt misslyckande och värdelöshet.
I detta hade jag så mycket frustration, oro och rastlöshet att jag sprang, och sprang och sprang… En gång, när jag var extra jävla förbannad på min chef, sprang jag tills jag föll på knä och kräktes i höstlöven. Det var väl inte så himla bra kanske, och jag kan tänka mig att det kan vara lätt att ta till flaskan eller annat för att på nåt sätt hantera det kaos som rusar inuti.
Tröttheten och värken i kroppen, min jävla envishet, och situationen på jobbet blev en negativ spiral för mig. För att orka strök jag bort saker i livet som hade gett input, och kvar fanns bara sådant som totalt dränerade mig.

Känner du igen dig? Isåfall är det läge att ta en paus, fundera över vart du är på väg. Det kan sluta illa.

Symptom på utmattning…
Det finns gott om sådana listor på nätet, men ett axplock:
Extrem trötthet, som inte går att vila bort
Svårt att koncentrera sig, ens på enklare saker.
Svårt att slutföra en uppgift.
Svårt att hantera flera moment samtidigt, t ex att laga mat.
Svårt att prioritera.
Sömnsvårigheter - sova för lite eller för mycket.

Kraschen
Tja, vad ska jag säga. Låt dig vara. Om du kan.
För mig var det en gräslig tid. Jag minns nu inte så mycket mer än att jag låg mycket i sängen.

Återhämtningen
Har tagit lång tid för mig. Jag guppade länge runt i ett förvirrat kaos innan jag kunde tillåta mig att ta det lugnt och faktiskt läka. Jag ville ju tillbaka, jag var så revanschsugen, jag ville så mycket… och givetvis förlängde det läkningen.
Det som hjälpt mig mycket var att skriva. Jag skrev redan innan jag började med bloggen. Det är P jag har att tacka för det. Jag berättade för honom hur invaderad jag blev av tankar och allt ältande. Han tipsade om att skriva, och det passar mig väldigt bra. Jag har mycket lättare att skriva än att prata. Så genom att klä tankarna i ord, lyckades jag efter hand komma  i ett lugnare läge. Jag tvingade känslorna, tankarna, allt som for i huvudet och kroppen, att komma ut genom tangentbordet. Ibland blev jag väldigt förvånad över vad jag skrev. Det var lite som att upptäcka sig själv.

Egenvärdet
Nånstans är det lätt att tappa tron på sig själv. När varken knoppen eller kroppen fungerar och det inte verkar spela någon roll vad du gör för det blir ändå inte bättre… då är det lätt att tappa bort sig själv och hoppet om livet. Känna sig än mer värdelös, meningslös. Frustrationen som växer. Och rådet från vården: "bara vila"…
Nånstans behöver man komma ikapp sig själv och det kan vara rejält jobbigt både för dig och dina nära innan du nått dit.

Dina anhöriga
Det vara en ganska påfrestande tid både för dig och dina anhöriga. Samtalsstöd har varit toppen för min del och jag hade önskat att det fanns ett anhörigstöd.
Det kan vara svårt att se sin partner eller vän befinna sig i utmattning. Likaså kan det vara jobbigt för dina barn. Oavsett vilken ålder de är i kan det vara fint om de får möjlighet att t ex träffa skolkuratorn eller något liknande. Och det kan vara väldigt bra att dina barn får höra av dig att du tycker det är bra att de går och pratar med någon annan vuxen.

Egenvård, egen vård och stöd
Det bästa som kan hända dig om du blir utmattad, det är att ha en stödjande omgivning. Någon eller några som kan stötta dig i vardagen.
I början behöver du antagligen stöd med det mesta; vakna, äta, handla toapapper...
Förr eller senare kommer du ur den där dvalan. Då är det bra att få stöd att bygga upp rutiner. På en lagom nivå då. Inga måsten. Inget fullt dagsschema. Eller rättare sagt, låt allt få ta tid. Det kan vara ett "fullt dagsschema" att vakna, klä sig, äta - och sedan är det kväll… Hur mycket det än tar emot att resa sig ur sängen - gör det.
Så småningom är det bra att komma utomhus. Att sätta sig på farstukvisten, eller kanske ta en långsam promenad runt huset. Jag har upplevt dagsljuset som väldigt välgörande. Det underlättar dygnsrytmen och sätter igång processer i kroppen och knoppen som inga preparat i världen kan efterlikna.
Att vara i naturen är också läkande. Det kan räcka bra att bara sitta under ett träd, eller ta en lugn promenad längs havet. Eller ligga och vila på en äng.
Förhoppningsvis kan du så småningom hitta en hållbar balans mellan vila och aktivitet. Det är bra med måttlig rörelse, som promenader, trädgårdsarbete eller att springa/träna i sin egen takt. Det ska kännas bra, det är huvudsaken.


Det där med hälsovård...
Som utmattad har du antagligen sökt hjälp hos vårdcentral/hälsocentral/företagshälsa innan du brakade ihop fullständigt.
Det är tyvärr ganska svårt att få det stöd som faktiskt behövs. Personalen på vårdcentraler är i regel helt styrda av de politiskt och/eller ekonomiskt uppsatta mål som tyvärr ofta fulltständigt präglar verksamheten. Hur lång tid ett besök får ta, hur länge du kan få vänta på ett läkarbesök, hur många träffar du kan få med psykolog etc. Jag vet folk som fått tio sittningar med psykolog, sedan "är det klart". Vårdcentralen erbjuder inte mer även om både läkaren, psykologen och patienten är överens om att fler sittningar behövs. Det finns skräckexempel på personer som träffat hyrläkare efter hyrläkare, där det inte följts upp nånting och där det skrivits ut preparat lite på måfå.
Den gamla devisen "hire good people and get out of their way" gäller trots allt fortfarande. Politiker är alldeles för klåfingriga...

Om läkemedel
Jag själv har fått utskrivet Mirtazapin, Sertralin, Imovane och Paroxetin. Sertralin och Paroxetin är sk SSRI preparat som ska skrivas ut på indikationen depression. Inte utmattning. Mitt råd är att vara jävligt skeptisk till sådana preparat. Utmattning beror inte på ett fel i signalsubstanserna i hjärnan hos den utmattade. Det handlar om yttre förutsättningar. Man kan inte medicinera bort en galen arbetsbörda eller en idiotchef (åtminstone inte hos den utmattade)
Tillbaka till ekonomi - det är extremt mycket billigare att skriva ut en ask psykofarmaka än att ordinera samtal. Givetvis är det bättre att ordinera en insats som faktiskt hjälper - men det är inte billigare för vårdcentralen.
Och såklart kan inte vårdcentralen styra över din arbetssituation. Därför är det bra att få hjälp via Företagshälsovården, som kan stötta din arbetsgivare också.

Jag funderade väldigt mycket runt SSRI när jag började ta det då den där vintern när jag dalade ner i min andra "krasch". Jag mådde skit under insättningen. Och jag kunde inte fatta resonemanget kring "fel i signalsubstanserna" för enligt den hypotesen borde ju rimligen insättningssymptomen öht inte finnas - vid intag av preparat så skulle ju isåfall, rimligtvis, omedelbart en positiv spiral infinna sig. Så icke.
Och värre skulle det bli, fick jag bli varse när jag ville avsluta medicineringen.
Just utsättningen är väldigt knepig. Tro inte att det går att sluta med SSRI - eller zopiklon för den delen - bara sådär. Det krävs en stor portion tålamod och viljestyrka.
Har du fått psykofarmaka utskrivet pga att du är utmattad? Vad har läkaren för argument? Finns det studier kring det? Ifrågasätt läkaren om hen vill skriva ut SSRI till dig. Vill du sätta ut SSRI? Minska dosen med maximalt 10% i taget. Det finns mer info här: frifranpsykofarmaka.wordpress.com

Om läkare
Förhoppningsvis får du träffa en läkare som verkligen tar dig och dina besvär på allvar och som tar sig tid att sätta sig in i din situation. En läkare som gör en rejäl undersökning för att utesluta andra sjukdomar med liknande symptom som utmattning. Som ser till att du sedan får adekvat hjälp och stöttning - enligt någorlunda färska rön.
Vidare så är ju läkaren den som skickar in papper till Försäkringskassan som har med sjukskrivning och rehabilitering att göra. Därför är det så viktigt att ha en läkare som du känner förtroende och tillit för.

Vårdande insatser som varit läkande för mig...
Det som gett mig mycket har varit "basal kroppskännedom" (vid vårdcentralen), tillsammans med samtalen hos P (Företagshälsan) och även ett par gruppträffar inom ACT (ett projekt som min arbetsgivare erbjöd vissa anställda) - i det sammanhanget stod T för "träning" i acceptans och åtagande och inte terapi.
Jag har haft tur och träffat bra psykologer, sjukgymnaster och L på företagshälsan har lyssnat på mig och på P och hållit undan Försäkringskassan. Men så har jag också haft tur att insatserna också inträffat i bra ordning och i rätt tid. I många fall tror jag att insatser ges för tidigt, innan man är mottaglig och orkar ta emot det som ges.
Slutligen. Läkning tar tid, vilket nog varken den sjuke eller Försäkringskassan brukar vara särskilt villiga att acceptera...

Jobbiga jävlar
Tyvärr finns det jobbiga idioter överallt. En del av dem älskar du och då kan det vara ännu värre att stå ut med dem...
En del kommer med klämkäcka tillrop "det blir bra bara det blir vår och ljus, ska du se!" och liknande. Det är ju uppenbart att de inte har en aning om vad utmattning innebär och försök att slå dövörat till. De vill nog egentligen stilla sin egen oro, och uttrycker sig helt enkelt därefter.
Trots allt: de flesta lyssnar inte för att förstå. De flesta lyssnar för att komma med ett svar som tillfredsställer dem själva.
De flesta runtom dig, särskilt dem som kommer med klämkäcka tillrop, har inte den blekaste aning om vad som finns i din ryggsäck/ hur vägen sett ut som fört dig dit du är nu.
Om du orkar, bemöt dem med ett leende. Om inte, är jag den förste att ursäkta dig om du ger dem fingret.



9 juli 2015

Semester

Har varit ledig ett tag nu, på resande fot hos släkten. Både roligt och jobbigt. Roligt att träffa folk, faktiskt. Jobbigt att inte kunna slappna av ordentligt. Och jobbigt med tempot; det drar liksom iväg med väldigt mycket som händer.

Skönt att komma hem, hur som helst. Har denna veckan dragit ner tempot. Skulle ljuga om jag skrev att jag inte gjort nånting, för jag gör ju saker hela tiden (svårt att undvika med 4 kottar hemma). Men det går i väldigt lugnt tempo.

Börjar jobba nästa vecka, på halvtid. Och nej, jag är inte sjukskriven. Jag tar ut halva semesterdagar i två veckor.
Kan se det som att jag mjukstartar jobbet, eller så kan man se det som att jag är sån arbetsnarkoman att jag inte klarar att ha hel semester längre… Förmodligen är det väl både- och.
Så har jag en ny känsla i mig. Jag är inte särskilt sugen på att börja jobba igen. Vet inte hur jag ska förhålla mig till det. På sätt och vis är det väl en framgång, att trivas så med ledigheten.

Håller fortfarande på med nedtrappning av paroxetin. Får grymma svettningar av nedtrappningen. Men tar bort väldigt lite varje gång jag går ner, och stannar länge på varje dossänkning. Så inga brainzapps eller elstötar än så länge. Men det blir ju allt svårare att dela tabletten så jag är rädd för att det kommer sånt mot slutet, när sänkningen rent procentuellt blir större.

Annars har jag sökt nya jobb.
Är ju kvar på min arbetsplats, fast i ett annat arbetslag. Men vete 17 om jag mår bra av att vara kvar där. Trivs ju men det är så lätt att gå in i det med hela själen, liksom. Och då blir jag helt uppäten. Det tar så mycket att hålla emot, hålla det på avstånd.
Det är lättare nu att söka nytt jobb, för nu när jag lyckats ta mig tillbaka på heltid så känns det inte som ett misslyckande att byta jobb. Märkligt kanske, men det kändes så förut. Om jag bytte jobb så hade jag misslyckats. Nåväl, jag har ju inte fått nåt nytt jobb än. Får väl se hur det går.
Det vore skönt med nåt, där jag inte behöver lägga så mycket kraft på att hålla emot, hålla avstånd.

Funderar en hel del på hur det vore att driva något eget. Så småningom, när kottarna blivit större. Bygga upp en verksamhet utifrån vad jag vill och är bra på. Och skaffa annat folk till det jag inte vill eller kan så bra.





22 maj 2015

Kampen tar ju aldrig slut…!

Det där att hålla emot, att kämpa för att inte drunkna, det fortsätter.
Gläds åt att det är på den nivån att jag kämpar, och inte är nedslagen :-)

Det är svårt att ändra på gamla vanor. Och jag är väldigt mån om att inte riskera att falla tillbaka i de där hjulspåren som ledde mig så fel förut.
Så jag jobbr på att skapa nya vägar, nya hjulspår, och det tar.
Det tar kraft att reflektera och fundera på om det verkligen är en ny vana, det jag nu gör, eller om jag lurar mig själv. Det tar kraft att fundera över hur jag kan göra annorlunda, hur och vad och när. Att ständigt utvärdera, ifrågasätta sig själv.

Har sätta saker utanför jobbet högt. Familjen, kolonilotten, mig. Tillåter mig, nej, faktiskt pushar jag mig till att gå in i det med liv och lust. Håller jobbet på armlängds avstånd. Tillåter mig inte att gå in i det med liv och lust. Avstånd... Det är svårt. Svårt att mota och stå emot lusten att börja brinna, liksom. Jag har varit rätt så "lättantändlig", är det fortfarande. Men som sagt nu låter jag mig bara brinna för sådant utanför jobbet, sådant som också ger mig kraft. Eller, jag försöker iallafall.
Ibalnd lyckas jag inte så bra.
Då och då känner jag hur det börjar suga och dra åt det där hållet som jag är så rädd för.

Och det är det värsta av allt. Jag hatar att vara rädd.

27 april 2015

Tvivel

Eller mer precist är det självtvivel.
Väldigt mycket funderingar och ifrågasättande av min förmåga, min kapacitet...

Mina gränser, min karta, har ritats om.
Allt är annorlunda.
Ändå inte.

Vem är jag nu?