Byggde lego i förrgår, byggsats nr 2.
Hade plockat fram en bricka att bygga på, resonerade med mig själv att nu ska det här vara kul och roligt och inte pressande, det spelar ingen roll när det blir klart eller hur "bra" det går. Det är ju faktiskt LEGO, liksom!!
Det gick hur bra som helst. Att ha kul, och att bygga. Och det kändes lugnt, lite mysigt. Blev irriterad ibland på bitarna när de inte ville som jag men det blåste över snabbt.
Tyvärr blev jag klar rätt snabbt. Hade sett lite fram emot att sitta och pillra i ett par dar men den blev klar under eftermiddagen.
TADAAA! Nu är jag nog itne så värdelös längre, nu kan ske jag skulle kunna börja jobba igen då den 10:e på säkert 50% för det här är ju strålande....!
Eller hur?!
Träffade kontorschefen igår och pratade. Var skitnervös innan och det var rätt jobbigt att gå upp till jobbet, och att komma in där. Tog bakvägen in, men stötte ändå direkt på två kolleger. Två riktigt goa kolleger. Det kändes faktiskt okej att prata med dem, de är så fina...!
Mötet med chefen gick väl också okej. Det kändes bra efteråt. Men en sak sa hon som jag funderade på efteråt. "Du ska ju inte göra våld på dig för att kunna jobba här". Hon menade kanske nåt annat men i min skalle betydde det ungefär att jag kanske inte passade till jobbet och att jag skulle se mig om efter annat?
Jag blev rätt stirrig av just den meningen och hasplade ur mig en massa saker snabbt om hur bra jag ändå trivts förut och hur rätt själva grunduppdraget, själva arbetsuppgiftens kärna, kändes.
Okej sa hon, det var ju bra, och då var det ju annat runtomkring som jag behövde förhålla mig till på ett klokt sätt. Typ. Minns inte ordagrant men ungefär så.
Jag funderar fortfarande. Det är ju jäkligt smidigt för en arbetsgivare att säga typ att "ja, men om du mår dålilgt av jobbet här så ska du inte 'göra våld på dig' för att passa in" - då behöver ju inte arbetsgivaren göra några förändringar "till det bättre" utan kan fortsätta omorganisera till förbannelse och beordra övertid och ställa omäskliga krav på resultat med ständigt minskade resurser....
Jag önskar att alla, inte bara arbetsgivare utan hela samhället, kan börja se på alla människor som en tillgång, något som det är värt att "investera" i, att lägga tid kraft och resurser på. Att tro på och se varje människa, dess förmåga och vilja till utveckling, dess betydelse för resten av världen. Vi är alla en del av varandras tillvaro. Alla. Varför kan vi inte se oss som positiva, oumbärliga varelser, oavsett vad vi råkar ha för "förmågor", för studnen och mer bestående?
Vi är väl mer än så? Visst kan vi alla se och förstå magin med ett samhälle där var och en värderas för sig, sin egenhet, för just det som den personen är?
Förstå och uppskatta olikheter, heterogeniteten, att var och en av oss och våra egenheter gör världen mer intressant, komplex... tillför ytterligare färger till den palett som livets och tillvarons tavla hämtar färg ifrån?
Jag kämpar själv med detta. Inte för att jag har svårt att se andras värde. Utan för att jag har svårt, nästan omöjligt, att uppskatta mig själv där jag är just nu. Men ändå.
Det är egentligen för jävligt att man blivit så insocialiserad i vissa värderingar att man tappar sig själv. Fy fan.
Det jag också funderar på mycket är hur detta gör att man pressar sig själv.
När man känner att ens värde och existensberättigande avgörs av vilken arbetsförmåga man har, vad man kan uträtta och hur bra, snabbt och smidigt man kan utföre det, då är det svårt att hitta någon mening med livet när man blivit utmattad.
Eftersom allt det man byggt sitt egenvärde på är borta. Eller iallafall nästan helt borta.
Så när jag nu i glädje över att han byggt ihop en liten legofarkost genast drog iväg till att nu är jag halvvägs tillbaka.... så är det nog den där arbetsdjävulen som viskar i örat på mig.
Som piskar på att komma tillbaka och så snabbt som möjligt också gärna tre steg i taget. För att jag ska känna mitt värde igen.
Stopp där.
Jag vill ju ha ett samhälle där varje människa uppskattas för den hon är. Den hon är och förmår just nu och på sikt.
Det är nog dags att inbegripa mig själv i den tanken också. För jag ingår också i samhället. Även när jag är sjukskriven på heltid. Trots allt...
Så, om jag nu gått ur den totala utmattningen så betyder det inte att jag därmed är helt på banan.
Det är okej att klara av att bygga en legosats för sjuåringar, även om man är sjukskriven. Att fungera då och då är okej. Och det är möjligen också okej att jag stannar hemma och blir mer stabil innan jag går tillbaka i jobb.
Det är ju möjligen så att det finns grader i sjukdomen. Och för att kunna jobba, behöver man ändå ha en del grunder som funkar. Att sova på natten och inte på dagen. Laga lite mat åt sig. Äta. Kunna passa en tid varje dag. Kunna läsa iallafall sina mail. Att kunna sortera lite, prioritera. Att ta sig till jobbet och koncentrera sig i åtminstone två timmar. Och sen kunna ta sig hem.
Fan. Det är svårt för mig att erkänna att jag inte funkar riktigt. Att erkänna att jag just nu behöver vila. Jag som aldrig vilar!
Matchen har börjat.
31 januari 2014
29 januari 2014
Legoterapi
Igår träffade jag P igen, psykologen alltså.
Det kändes bättre nu. Vågade liksom svara ordentligt på frågorna. Kände mig inte halvt skräckslagen. Antar att det är medicineringen som gör mig lugnare, i kombo med att jag nog känner mig allt mer trygg där.
Jag berättade vad jag hittat på för att "njuta", och att det varit rätt svårt att fundera ut något. Åtminstone är det så för mig att jag lätt hamnar i ett tänk av att ALLA ska ha det bra, isf att fokusera bara på MIG.
Hur som helst så hade jag i halv panik till slut gått in i leksaksaffären och valt ut ett legosats åt mig. Två faktiskt. Ur "Star Wars" serien.
Han såg glad ut när jag berättade det, P alltså. "Vad kreativ du är" - njae... Han fortsatte med att "du anar inte hur mycket massage och fotvård jag har hört om".
Hm. efteråt funderade jag på det där. Han har nog hört väldigt mycket knasiga saker... och säkert rätt mycket fotvård... Men. Njutning är väl för de flesta ganska starkt förknippat med kroppsligt välmående. Då hamnar man lätt hos massören.
Hur som helst så hade jag lite kul med legot. Fast jag blev jäkligt frustrerad över hur dplig koncentrationsförmåga jag hade. Och det här att hitta de där rätta bitarna, och sen hitta var man var nu igen i instruktionen... till slut blev jag bara förbannad liksom "FAAAN, den måste ju bli KLAR nångång!"
Femåringen hade iallafall jättekul med legot när han kom hem från dagis. "Det här är BARNlego, mamma" förklarade han och annekterade hela skapelsen. Okej då.
Jag har en till byggstas på lut i skåpet, som jag tänkte bygga på idag. Med lite sänkta förväntningar - den behöver ju inte bli klar IDAG. Jag ska försöka att bara ha KUL när jag bygger. Skit samma hur fort eller "bra" det går. Ska ta fram en bricka och bygga på så kan jag ställa undan det sen när det är hemgång från skola och dagis.
Nästa vecka ska jag träffa läkaren L igen. Min sjukskrivning går ut på fredagen och jag ska träffa honom på onsdagen. Får se vad det landar i. P tror att jag skulle må bra av att vara hemma ett par veckor till. Hm.
Det drar och sliter i mig. Men jag har ju under hösten kämpat som ett djur och varit 100% inställd på a tt komma tillbaka i jobb så fort som möjligt. Det gick ju inte så bra med den strategin.
Så jag försöker låta bli att lyssna på ala "bprde", "måste" och det dåliga samvetet och fokusera på hur jag känner och mår. Det är svårt.
Är extremt ovan vid att ta hänsyn till mig själv, har jag märkt.
Det kändes bättre nu. Vågade liksom svara ordentligt på frågorna. Kände mig inte halvt skräckslagen. Antar att det är medicineringen som gör mig lugnare, i kombo med att jag nog känner mig allt mer trygg där.
Jag berättade vad jag hittat på för att "njuta", och att det varit rätt svårt att fundera ut något. Åtminstone är det så för mig att jag lätt hamnar i ett tänk av att ALLA ska ha det bra, isf att fokusera bara på MIG.
Hur som helst så hade jag i halv panik till slut gått in i leksaksaffären och valt ut ett legosats åt mig. Två faktiskt. Ur "Star Wars" serien.
Han såg glad ut när jag berättade det, P alltså. "Vad kreativ du är" - njae... Han fortsatte med att "du anar inte hur mycket massage och fotvård jag har hört om".
Hm. efteråt funderade jag på det där. Han har nog hört väldigt mycket knasiga saker... och säkert rätt mycket fotvård... Men. Njutning är väl för de flesta ganska starkt förknippat med kroppsligt välmående. Då hamnar man lätt hos massören.
Hur som helst så hade jag lite kul med legot. Fast jag blev jäkligt frustrerad över hur dplig koncentrationsförmåga jag hade. Och det här att hitta de där rätta bitarna, och sen hitta var man var nu igen i instruktionen... till slut blev jag bara förbannad liksom "FAAAN, den måste ju bli KLAR nångång!"
Femåringen hade iallafall jättekul med legot när han kom hem från dagis. "Det här är BARNlego, mamma" förklarade han och annekterade hela skapelsen. Okej då.
Jag har en till byggstas på lut i skåpet, som jag tänkte bygga på idag. Med lite sänkta förväntningar - den behöver ju inte bli klar IDAG. Jag ska försöka att bara ha KUL när jag bygger. Skit samma hur fort eller "bra" det går. Ska ta fram en bricka och bygga på så kan jag ställa undan det sen när det är hemgång från skola och dagis.
Nästa vecka ska jag träffa läkaren L igen. Min sjukskrivning går ut på fredagen och jag ska träffa honom på onsdagen. Får se vad det landar i. P tror att jag skulle må bra av att vara hemma ett par veckor till. Hm.
Det drar och sliter i mig. Men jag har ju under hösten kämpat som ett djur och varit 100% inställd på a tt komma tillbaka i jobb så fort som möjligt. Det gick ju inte så bra med den strategin.
Så jag försöker låta bli att lyssna på ala "bprde", "måste" och det dåliga samvetet och fokusera på hur jag känner och mår. Det är svårt.
Är extremt ovan vid att ta hänsyn till mig själv, har jag märkt.
26 januari 2014
Tre veckor med paroxetin
Den första tiden med SSRI sägs vara jobbig. Det är sant.
Har haft en period med enorm trötthet - har inte sovit så mycket på flera år som jag gjort nu! Skönt iofs. För mig åtminstone. Den enorma tröttheten börjar släppa lite nu.
Själva utmattningen i sig gör en ju enormt trött. Men detta var på ett annat vis. Utmattningströttheten känner åtminstone jag på ett mer mentalt plan, att jag inte har någon ork att påbörja saker, avsluta saker, ta initiativ, göra det som "behövs". Paroxetintröttheten är mer kroppslig. Kroppen blir tung, seg, helt omöjlig att hålla vaken.
Så har jag varit i en ännu djupare svacka också rent psykiskt. Självmordstankarna har stundtals varit väldigt påträngande. Har legat och funderat på tillvägagångssätt och vägt olika metoder mot varann. Har känt en enorm meningslöshet, tomhet, förtvivlan. Ångestattacker, inte riktigt panikartade utan mer utdraget, tärande.
För övrigt så är jag torr i munnen hela tiden, saker och ting smakar märkligt (och ibland lite äckligt) men det kan iofs bero på zopiklonet.
Jag har svårt att hålla benen stilla. "Trampar symaskin" hela tiden och när jag ligger ner "trampar" jag med fötterna ända tills jag somnar. Min man finner detta extremt irriterande.
Men.
Tröttheten börjar släppa lite nu alltså. Jag har varit ute och promenerat nu i dagarna, vilket var skönt. Annars har jag blivit förkyld och ont i halsen, så springa blir det inte än på ett tag.
Jag tror och hoppas att jag är på väg upp ur min mentala svacka också. I fredags skrattade jag faktiskt!
Muntorrheten lär sitta i under hela medicineringen vad jag förstår, men jag hoppas att trampandet ska klinga av. Om inte annat så för min käre makes skull.
Har haft en period med enorm trötthet - har inte sovit så mycket på flera år som jag gjort nu! Skönt iofs. För mig åtminstone. Den enorma tröttheten börjar släppa lite nu.
Själva utmattningen i sig gör en ju enormt trött. Men detta var på ett annat vis. Utmattningströttheten känner åtminstone jag på ett mer mentalt plan, att jag inte har någon ork att påbörja saker, avsluta saker, ta initiativ, göra det som "behövs". Paroxetintröttheten är mer kroppslig. Kroppen blir tung, seg, helt omöjlig att hålla vaken.
Så har jag varit i en ännu djupare svacka också rent psykiskt. Självmordstankarna har stundtals varit väldigt påträngande. Har legat och funderat på tillvägagångssätt och vägt olika metoder mot varann. Har känt en enorm meningslöshet, tomhet, förtvivlan. Ångestattacker, inte riktigt panikartade utan mer utdraget, tärande.
För övrigt så är jag torr i munnen hela tiden, saker och ting smakar märkligt (och ibland lite äckligt) men det kan iofs bero på zopiklonet.
Jag har svårt att hålla benen stilla. "Trampar symaskin" hela tiden och när jag ligger ner "trampar" jag med fötterna ända tills jag somnar. Min man finner detta extremt irriterande.
Men.
Tröttheten börjar släppa lite nu alltså. Jag har varit ute och promenerat nu i dagarna, vilket var skönt. Annars har jag blivit förkyld och ont i halsen, så springa blir det inte än på ett tag.
Jag tror och hoppas att jag är på väg upp ur min mentala svacka också. I fredags skrattade jag faktiskt!
Muntorrheten lär sitta i under hela medicineringen vad jag förstår, men jag hoppas att trampandet ska klinga av. Om inte annat så för min käre makes skull.
24 januari 2014
Vaddå, skulle jag vara prestationsorienterad??
Ofta har jag fått höra hos företagshälsan (både från psykologen P och läkaren L) att jag är pretationsinriktad, har ett prestationstänk...
Vill inte riktigt finna mig med den etiketten, fast jag har förstås inte haft modet riktigt att säga ifrån eller protestera.
För min del innebär pretationsinriktad tänk att det är resultatet som är det viktiga, bara resultat. För mig är någon som är prestationsinriktad någon som kör sitt eget race och kör över andra i sin strävan mot sitt mål. En hänsynslös målsökande ensamvarg som inte skyr något i sin strävan.
Jag ser mig inte på det sättet. Jag är målfokuserad, absolut. Men vem är inte det? Är det alltid sjukligt att jobba sig mot ett bestämt mål?
Vidare ser jag mig som en lagspelare, jag tycker det är oerhört viktigt att man jobbar som ett team, hjälper varandra, har det kul ihop och jag vill nog också tillstå att jag är prestigelös för det mesta.
Över huvud taget vill jag att folk runtomkring mig ska må bra. Jag anstränger mig gärna hårt för att få folk omkring mig att ha det så bra som möjligt.
Läser jag in för mycket i prestationsetiketten?
Vad innebär begreppet egetligen?
Är jag en prestationsidiot?
Vill inte riktigt finna mig med den etiketten, fast jag har förstås inte haft modet riktigt att säga ifrån eller protestera.
För min del innebär pretationsinriktad tänk att det är resultatet som är det viktiga, bara resultat. För mig är någon som är prestationsinriktad någon som kör sitt eget race och kör över andra i sin strävan mot sitt mål. En hänsynslös målsökande ensamvarg som inte skyr något i sin strävan.
Jag ser mig inte på det sättet. Jag är målfokuserad, absolut. Men vem är inte det? Är det alltid sjukligt att jobba sig mot ett bestämt mål?
Vidare ser jag mig som en lagspelare, jag tycker det är oerhört viktigt att man jobbar som ett team, hjälper varandra, har det kul ihop och jag vill nog också tillstå att jag är prestigelös för det mesta.
Över huvud taget vill jag att folk runtomkring mig ska må bra. Jag anstränger mig gärna hårt för att få folk omkring mig att ha det så bra som möjligt.
Läser jag in för mycket i prestationsetiketten?
Vad innebär begreppet egetligen?
Är jag en prestationsidiot?
23 januari 2014
"Gör nåt som bereder dig njutning"
Ja, det är min hemläxa från förra sittningen med P.
Men fan vad klurigt det är.
Först så känns ju tillvaron meningslös, riktningslös, tom och utan syfte.
Så ska jag njuta av något...
Funderade länge kring det där med vad njutning är. För mig är det svårt att se det som ett självändamål, att njuta. Njutning brukar för mig uppstå som en "sidoeffekt" av någonting jag gör eller uträttar.
Exempel.
Om jag bygger lego med mina barn, är det inte själva byggandet i sig eller att jag leker med dem utan det faktum att vi gör något tillsammans som får DEM att vara glada. DÅ känns det gött - njutning antar jag.
Så funkar det med det mesta, det jag gör eller uträttar för andra som får dem att må bra, som jag gör för att jag tycker om och älskar dem och för att jag vill att de ska må bra, DÅ njuter jag när jag lyckas med det.
Att gå in för något med målet att "nu ska jag njuta" - det går liksom inte. Att göra njutningen till själva huvudnumret gör att det inte går. Moment 22.
Men fan vad klurigt det är.
Först så känns ju tillvaron meningslös, riktningslös, tom och utan syfte.
Så ska jag njuta av något...
Funderade länge kring det där med vad njutning är. För mig är det svårt att se det som ett självändamål, att njuta. Njutning brukar för mig uppstå som en "sidoeffekt" av någonting jag gör eller uträttar.
Exempel.
Om jag bygger lego med mina barn, är det inte själva byggandet i sig eller att jag leker med dem utan det faktum att vi gör något tillsammans som får DEM att vara glada. DÅ känns det gött - njutning antar jag.
Så funkar det med det mesta, det jag gör eller uträttar för andra som får dem att må bra, som jag gör för att jag tycker om och älskar dem och för att jag vill att de ska må bra, DÅ njuter jag när jag lyckas med det.
Att gå in för något med målet att "nu ska jag njuta" - det går liksom inte. Att göra njutningen till själva huvudnumret gör att det inte går. Moment 22.
21 januari 2014
Meningen med allting?
Ligger hopkurad med filten tätt omkring mig. Kylan har kroppen i sitt grepp och jag tror jag aldrig blir varm mer.
De stunder jag är vaken kretsar tankarna mycket kring vad som är meningen med allting? Vad har livet för mening, egenligen?
Jag gissar att det är upp till varje människa att komma fram till sitt eget svar på den frågan. Och för mig handlar det väl nu om att vilja hitta meningen. Vete fan om jag ens orkar vilja nånting. Befinner mig i nåt slags vakuum, liksom. Har ingen vilja, ingen riktning.
Tänker att där jag är nu, den jag är just precis nu, summan av allt jag gjort, tänkt och varit med om - att befinna sig där är ingen riktning. Det är en punkt.
För mig har livet till stor del handlat om att gå framåt, utvecklas, komma vidare.
Nu vet jag inte vart jag är på väg. Eftersom jag inte vet vart jag är på väg, vart jag vill eller ens åt vilket håll jag ska börja röra mig, kan jag inte flytta mig ur min punkt.
Jag kan inte komma vidare från där jag är just nu.
Jag är fast i ett tillstånd av meningslöshet, hopplöshet.
En punkt där min skalle inte fungerar, har konstant glappkontakt och inte går att lita på över huvud taget. En punkt där jag inte kan lita på det min skalle säger att jag upplever/minns/känner - så jag får inte någon magkänsla för saker och ting, vad eller vart jag vill. En punkt där jag inte har någon kompass. Jag är fast i en punkt där kroppen är seg, öm, orkeslös.
En punkt full av frustration, ilska, sorgsenhet, skuldkänslor och en förtvivlan som är större än själva min existens.
En punkt av ångest, panik och desperation.
En punkt som inte går att komma ur.
9 januari 2014
Dvala
Gick upp som vanligt i morse och roddade med barnen.
När alla gått och jag vart ensam, gick musten ur. Duschade varmt och länge, sen la jag mig i sängen. Kunde inte låta bli.
Låg i nån slags vaken dvala ända till ettiden. Var rastlös, orolig, orkeslös, trött, uppskruvad.... låg och sparkade runt med benen, men kunde inte förmå mig att kliva upp. Tänkte en massa. Då och så sjönk jag ner i nån halvslummer ett par minuter. När jag vaknade upp trodde jag att hela dan gått, men en titt på klockan avslöjade att ungefär fem minuter passerat.
Fick ångest. Fick frossa också efter en stund. Låg och hoppade under filten och kände mig bedrövlig i allra största allmänhet och väldigt väldigt usel.
Har käkat några morötter. Det funkar. Mår inte illa av dem.
Snart är det dags att hämta barnen. Jag begriper inte hur jag ska orka. Kraften hara bara runnit ur. Borta.
När alla gått och jag vart ensam, gick musten ur. Duschade varmt och länge, sen la jag mig i sängen. Kunde inte låta bli.
Låg i nån slags vaken dvala ända till ettiden. Var rastlös, orolig, orkeslös, trött, uppskruvad.... låg och sparkade runt med benen, men kunde inte förmå mig att kliva upp. Tänkte en massa. Då och så sjönk jag ner i nån halvslummer ett par minuter. När jag vaknade upp trodde jag att hela dan gått, men en titt på klockan avslöjade att ungefär fem minuter passerat.
Fick ångest. Fick frossa också efter en stund. Låg och hoppade under filten och kände mig bedrövlig i allra största allmänhet och väldigt väldigt usel.
Har käkat några morötter. Det funkar. Mår inte illa av dem.
Snart är det dags att hämta barnen. Jag begriper inte hur jag ska orka. Kraften hara bara runnit ur. Borta.
8 januari 2014
Sjukskrivning
Idag har jag varit vid företagshälsan. Igen.
Tärffade läkaren, L, idag.
Det har inte gått så bra som jag har hoppas. Fasktiskt har det gått riktigt dåligt. Nu har jag ju iofs haft semester ett par veckor. Men innan dess var det ett litet helsike på jobbet.
Hade halv sjukskrivning men orkade knappt med de 4 timmarna per dag. Det var hemskt. Och NEJ, det hade inte med någon "julstress" att göra. Det var min mans år i år så jag la inget krut öht på att fundera över julklappar. Pepparkaksdegen ligger fortfarande oöppnad i kylen. Har nog aldrig varit så ointresserad av julförberedelser.
Det är väl själva kärnan i det hela. Jag är rätt ointresserad av det mesta just nu, det spelar liksom ingen roll, jag bryr mig inte. Orkar inte bry mig.
Jag har liksom tappat tron på att det nånsin ska bli bättre. Jag kommer fortsätta leva mitt liv med en hjärna som beter sig som om den har glappkontakt blandat med kortslutning. Rytmen i kroppen är helt skev, mensen hoppar hit och dit, hjärtat slår ibland så hårt att jag tror bröstkorgen ska sprängas, jag blir aldrig sömning trots att jag är hur trätt som helst och temperaturen i kroppen skiftar så än har jag frossa, än är jag varm och nästan svettig. Ibland svettas jag fast jag fryser.
Aptiten är borta. Men trots att jag inte äter har jag svårt att kommar ner, komma till ro, jag är så rastlös och orolig ibland så det räcker inte ens att springa en mil. Jag fattar inte var energin kommer ifrån. Eller, jo. Kanske. Jag väger idag ca 13 kilo mindre än för ett år sen. Det mesta tappade jag i mars-april förra året. Sen en dipp i september/oktober. Nu ligger jag faktiskt tämligen stilla. Än så länge.
Idag hos L fick jag fylla i ett MADRS test. Har gjort det förut. Fick... vad var det nu? 36? Efter att jag gjort testet pratade L om antidepressiva. Igen.
Har hittils testat Mirtazapin och Sertralin. Ingen av dem vågade jag testa mer än någon vecka. Mest är jag nog rädd för att... tja... dels att bli tjock. Sen är jag nog rädd för hur känslolivet blir. Har hört om dem som blir helt avtrubbade. Med Mirtazapinet blev jag alldeles jättetrött. Vaknade liksom inte. Fast nu, om jag skulle få den biverkningen nu, så skull jag nog bara bli glad. Lättad. Skönt att sova, liksom.
Nu fick jag recept på en annan tablett. Paro... nånting. Paroxin? Minns inte... Hoppas den funkar.
För några dagar sen skrev jag ett mail till läkaren L och psykologen P. Jag skrev att okej, om de båda två trodde att jag skulle må bättre av att inte gå till jobbet, så gick jag med på att ta en "time-out". Jag ville helst inte använda ordet heltidssjukskrivning...
Så mot slutet av mötet med L så gick han iväg för att dra kopior på sitt läkarutlåtande. När han kom tillbaka hade han P med sig. Det hade jag inte väntat mig. Men de var väldigt lugna och snälla båda två. Annars kan jag ofta känna mig liksom väldigt granskad, där på företagshälsan. Men inte nu.
Mitt dåliga samvete bara skrek. NEJ! Inte sjukskriven! Försökte låta bli att lyssna. det gick rätt bra ända tills de frågade om de skulle kontakta min arbetsgivare eller om jag gjorde det själv. Då tappade jag liksom greppet. Kunde inte bestämma nåt längre. Orkade inte mer.
Mötet avslutades tack och lov. Efteråt fick jag världens frossa. Skakade som ett asplöv hela vägen hem och en bra stund i soffan hemma sen. Fy fan. Sen kom ångesten också. Tack för det. Sen gav magen upp och kastade ur sig sitt lilla innehåll.
Känner mig tom på alla sätt nu. Tom och meningslös.
Tärffade läkaren, L, idag.
Det har inte gått så bra som jag har hoppas. Fasktiskt har det gått riktigt dåligt. Nu har jag ju iofs haft semester ett par veckor. Men innan dess var det ett litet helsike på jobbet.
Hade halv sjukskrivning men orkade knappt med de 4 timmarna per dag. Det var hemskt. Och NEJ, det hade inte med någon "julstress" att göra. Det var min mans år i år så jag la inget krut öht på att fundera över julklappar. Pepparkaksdegen ligger fortfarande oöppnad i kylen. Har nog aldrig varit så ointresserad av julförberedelser.
Det är väl själva kärnan i det hela. Jag är rätt ointresserad av det mesta just nu, det spelar liksom ingen roll, jag bryr mig inte. Orkar inte bry mig.
Jag har liksom tappat tron på att det nånsin ska bli bättre. Jag kommer fortsätta leva mitt liv med en hjärna som beter sig som om den har glappkontakt blandat med kortslutning. Rytmen i kroppen är helt skev, mensen hoppar hit och dit, hjärtat slår ibland så hårt att jag tror bröstkorgen ska sprängas, jag blir aldrig sömning trots att jag är hur trätt som helst och temperaturen i kroppen skiftar så än har jag frossa, än är jag varm och nästan svettig. Ibland svettas jag fast jag fryser.
Aptiten är borta. Men trots att jag inte äter har jag svårt att kommar ner, komma till ro, jag är så rastlös och orolig ibland så det räcker inte ens att springa en mil. Jag fattar inte var energin kommer ifrån. Eller, jo. Kanske. Jag väger idag ca 13 kilo mindre än för ett år sen. Det mesta tappade jag i mars-april förra året. Sen en dipp i september/oktober. Nu ligger jag faktiskt tämligen stilla. Än så länge.
Idag hos L fick jag fylla i ett MADRS test. Har gjort det förut. Fick... vad var det nu? 36? Efter att jag gjort testet pratade L om antidepressiva. Igen.
Har hittils testat Mirtazapin och Sertralin. Ingen av dem vågade jag testa mer än någon vecka. Mest är jag nog rädd för att... tja... dels att bli tjock. Sen är jag nog rädd för hur känslolivet blir. Har hört om dem som blir helt avtrubbade. Med Mirtazapinet blev jag alldeles jättetrött. Vaknade liksom inte. Fast nu, om jag skulle få den biverkningen nu, så skull jag nog bara bli glad. Lättad. Skönt att sova, liksom.
Nu fick jag recept på en annan tablett. Paro... nånting. Paroxin? Minns inte... Hoppas den funkar.
För några dagar sen skrev jag ett mail till läkaren L och psykologen P. Jag skrev att okej, om de båda två trodde att jag skulle må bättre av att inte gå till jobbet, så gick jag med på att ta en "time-out". Jag ville helst inte använda ordet heltidssjukskrivning...
Så mot slutet av mötet med L så gick han iväg för att dra kopior på sitt läkarutlåtande. När han kom tillbaka hade han P med sig. Det hade jag inte väntat mig. Men de var väldigt lugna och snälla båda två. Annars kan jag ofta känna mig liksom väldigt granskad, där på företagshälsan. Men inte nu.
Mitt dåliga samvete bara skrek. NEJ! Inte sjukskriven! Försökte låta bli att lyssna. det gick rätt bra ända tills de frågade om de skulle kontakta min arbetsgivare eller om jag gjorde det själv. Då tappade jag liksom greppet. Kunde inte bestämma nåt längre. Orkade inte mer.
Mötet avslutades tack och lov. Efteråt fick jag världens frossa. Skakade som ett asplöv hela vägen hem och en bra stund i soffan hemma sen. Fy fan. Sen kom ångesten också. Tack för det. Sen gav magen upp och kastade ur sig sitt lilla innehåll.
Känner mig tom på alla sätt nu. Tom och meningslös.
7 januari 2014
Tillit till psykologen
Det är jäkligt skumt att sitta och prata om sitt innersta med någon man inte känner.
För mig är det svårt att öppna upp för folk i största allmänhet. Jag vill gärna känna personen väl, vara trygg med den, känna förtroende och tillit. För mig utvecklas det över tid. Ibland fortare, ibland knappt alls.
Dessutom känns det svårt med just P eftersom det inte är JAG som är "kunden", liksom, utan min arbetsgivare. Det är så konstigt med vård nuförtiden. Det enkla förhållandet "jag har ett hälsoproblem och du är een läkare/sjukgymnast/psykolog/terapeut som kan hjäla mig komma tillrätta med det här" har komplicerats av företeelser som företagshälsa, att "köpa in" "tjänster" och inte minst det förvirrande kundbegreppet. Jag undrar vem som är kund i detta fallet. Jag känner mig inte som en kund. Det är väl min arbetsgivare då, som köper psykologtimmar till mig för att jag förhoppningsvis ska fungera bättre (eller kanske fungera över huvud taget...) på jobbet.
Vad jag är i detta läget känns tämligen oklart.
Så.
Jag kommer till psykologen P ungefär var 14:e dag.
Hittills har jag känt mig väldigt obekväm. Det är inte hans fel. Det är det ovanstående, i kombination med att jag har oerhört svårt för att prata om vissa saker.
Och jag var nog rätt öppen de första sittningarna, och pratade om hur det var på jobbet, om hur mycket det var att göra, vilken idiot min chef var och sånt.
Sen en dag frågade P väldigt rakt på hur mycket självmordstankar jag hade. Jag minns att jag blev knäpptyst och jag kände hur kinderna hettade.
Då insåg jag att han kunde förstå mig, fatta vissa grejer, utan att jag ens nämnt något om det. Det kändes jävligt otäckt. Lite som om nån hade röntgenblick och kunde se igenom kläderna, se en naken, liksom. Det kändes som om jag inte kunde skyla mig för honom, som om P plötsligt fått förmågan att se rakt in i mina tankar. Och det skrämde livet ur mig.
Jag skämdes också. För jag tycker egentligen inte att det är schysst att begå självmord.
Första gången han frågade sa jag "nej, jag har inte planer på att avsluta nånting".
Gången därpå frågade han, igen. Jag blev tyst, igen. Och rodnade, igen. Jag var tyst länge. Till slut frågade han när jag tänkte göra det, och hur? Jag mumlade till svar att jag inte tänkt ut nån speciell tidpunkt och att jag hade tänkt kasta mig från ett stup som låg inte så långt bort.
Och jag skämdes, kände mig livrädd och lite lite lättad samtidigt. Fan att jag inte fick panikångest, det är lite konstigt.
Därefter blev jag mer och mer sluten under sittningarna. Till slut frågade P om jag ville fortsätta? Kanske ville jag träffa B istället? Eller vända mig till vårdcentralen?
Jag svarade att jag inte ville träffa B. Och inte ville gå till vårdcentralen. Fan, jag ville ju ändå liksom. Nu hade jag ändå börjat hos P och berättat saker och han förstod mig. Vilket som sagt var väldigt läskigt och samtidigt väldigt skönt. Iallfall efter ett par dar. Fast just under själva sittningen kunde jag ofta känna mig helt paralyserad.
Vi hade ett uppehåll på ett par veckor. Under den tiden hade vi "avstämning" tillsammans med min kontorschef och läkaren, L, men utan försäkringskassekillen, K.
Jag minns fragment av mötet. Det jag minns mest är hur jag upplevde att P och kontorschefen verkade vara som två magneter som repellerade varann. Jag upplevde dem som nästan fientligt inställda mot varann. Och jag tyckte det var obehagligt. Min chef verkade - som jag minns och upplevde det - fiska efter hur det kunde komma sig att jag mådde som jag gjorde, det kunde väl ändå inte bara vara jobbet... eller?
Och vid dessa antydningar upplevde jag att P ställde sig som en vägg och, tja... Inte fan vet jag. Men det kändes som om han ställde sig mellan mig och chefen och det kändes bra.
Vid mötet då kom vi iallafall överens om att P och jag skulle fortsätta träffas (om jag ville, och det ville jag). Och nu har det väl vänt litegrann, eller vad man ska säga. Jag tror att jag är lite mindre fientligt inställd nuförtiden.
Åtminstone har jag hasplat ur mig en del grejer som jag med kraft skjutit bort och undan lååångt bort. Gammal skit också.
Men fortfarnde känns det skitläskigt. Kanske skulle berätta det. Att det känns läskigt. Han har nog redan fattat det. Men jag tror kanske ändå det vore bra att säga det. Om jag törs.
Men tillit finns det nog lite nu. Det är mitt mod som saknas.
För mig är det svårt att öppna upp för folk i största allmänhet. Jag vill gärna känna personen väl, vara trygg med den, känna förtroende och tillit. För mig utvecklas det över tid. Ibland fortare, ibland knappt alls.
Dessutom känns det svårt med just P eftersom det inte är JAG som är "kunden", liksom, utan min arbetsgivare. Det är så konstigt med vård nuförtiden. Det enkla förhållandet "jag har ett hälsoproblem och du är een läkare/sjukgymnast/psykolog/terapeut som kan hjäla mig komma tillrätta med det här" har komplicerats av företeelser som företagshälsa, att "köpa in" "tjänster" och inte minst det förvirrande kundbegreppet. Jag undrar vem som är kund i detta fallet. Jag känner mig inte som en kund. Det är väl min arbetsgivare då, som köper psykologtimmar till mig för att jag förhoppningsvis ska fungera bättre (eller kanske fungera över huvud taget...) på jobbet.
Vad jag är i detta läget känns tämligen oklart.
Så.
Jag kommer till psykologen P ungefär var 14:e dag.
Hittills har jag känt mig väldigt obekväm. Det är inte hans fel. Det är det ovanstående, i kombination med att jag har oerhört svårt för att prata om vissa saker.
Och jag var nog rätt öppen de första sittningarna, och pratade om hur det var på jobbet, om hur mycket det var att göra, vilken idiot min chef var och sånt.
Sen en dag frågade P väldigt rakt på hur mycket självmordstankar jag hade. Jag minns att jag blev knäpptyst och jag kände hur kinderna hettade.
Då insåg jag att han kunde förstå mig, fatta vissa grejer, utan att jag ens nämnt något om det. Det kändes jävligt otäckt. Lite som om nån hade röntgenblick och kunde se igenom kläderna, se en naken, liksom. Det kändes som om jag inte kunde skyla mig för honom, som om P plötsligt fått förmågan att se rakt in i mina tankar. Och det skrämde livet ur mig.
Jag skämdes också. För jag tycker egentligen inte att det är schysst att begå självmord.
Första gången han frågade sa jag "nej, jag har inte planer på att avsluta nånting".
Gången därpå frågade han, igen. Jag blev tyst, igen. Och rodnade, igen. Jag var tyst länge. Till slut frågade han när jag tänkte göra det, och hur? Jag mumlade till svar att jag inte tänkt ut nån speciell tidpunkt och att jag hade tänkt kasta mig från ett stup som låg inte så långt bort.
Och jag skämdes, kände mig livrädd och lite lite lättad samtidigt. Fan att jag inte fick panikångest, det är lite konstigt.
Därefter blev jag mer och mer sluten under sittningarna. Till slut frågade P om jag ville fortsätta? Kanske ville jag träffa B istället? Eller vända mig till vårdcentralen?
Jag svarade att jag inte ville träffa B. Och inte ville gå till vårdcentralen. Fan, jag ville ju ändå liksom. Nu hade jag ändå börjat hos P och berättat saker och han förstod mig. Vilket som sagt var väldigt läskigt och samtidigt väldigt skönt. Iallfall efter ett par dar. Fast just under själva sittningen kunde jag ofta känna mig helt paralyserad.
Vi hade ett uppehåll på ett par veckor. Under den tiden hade vi "avstämning" tillsammans med min kontorschef och läkaren, L, men utan försäkringskassekillen, K.
Jag minns fragment av mötet. Det jag minns mest är hur jag upplevde att P och kontorschefen verkade vara som två magneter som repellerade varann. Jag upplevde dem som nästan fientligt inställda mot varann. Och jag tyckte det var obehagligt. Min chef verkade - som jag minns och upplevde det - fiska efter hur det kunde komma sig att jag mådde som jag gjorde, det kunde väl ändå inte bara vara jobbet... eller?
Och vid dessa antydningar upplevde jag att P ställde sig som en vägg och, tja... Inte fan vet jag. Men det kändes som om han ställde sig mellan mig och chefen och det kändes bra.
Vid mötet då kom vi iallafall överens om att P och jag skulle fortsätta träffas (om jag ville, och det ville jag). Och nu har det väl vänt litegrann, eller vad man ska säga. Jag tror att jag är lite mindre fientligt inställd nuförtiden.
Åtminstone har jag hasplat ur mig en del grejer som jag med kraft skjutit bort och undan lååångt bort. Gammal skit också.
Men fortfarnde känns det skitläskigt. Kanske skulle berätta det. Att det känns läskigt. Han har nog redan fattat det. Men jag tror kanske ändå det vore bra att säga det. Om jag törs.
Men tillit finns det nog lite nu. Det är mitt mod som saknas.
6 januari 2014
Mina utmattningssymtom
Satt en stund med fuck-it listan och tankarna började snurra en del. Hur jag fungerar nu, hur jag fungerade innan och hur jag vill att det ska vara.
Hur jag brukade funka, så som jag minns det:
- Var aktiv och driftig inom flera grupper på jobbet. Både inom det "professionella", själva jobbet alltså, men också genom att ta initiativ till t ex knytfika och så vidare.
- Höga ambitioner och en drivkraft att alltid göra mitt allra allra bästa - det viktiga var itne att bara "komma över ribban" utan att göra det precis så bra som jag tyckte att det skulle vara.
- Kunde inte hålla tyst på möten, APT osv. Frågade, ifrågasatte och kom med idéer, problematiserade, fann lösningar eller åtmistone pusselbitar av en lösning. Starkt helhetstänk.
- Mån om kunder/klienter och mina kolleger. Tog grna på mig saker, utan att reflektera närmre över om jag kanske gjorde mer än någon annan. Jag ansåg att jag gjorde det jag hade kapacitet att göra.
- Tog gärna hand om andras "behov". Satte jobbet först. Sen familjen.
- Kände stort ansvar för att "allt" skulle funka. Om något behövde göras, gjorde jag det. Väntade inte på "tillåtelse" eller på att någon annan skulle märka eller att någon annan skulle "delegera". Jag var en "fixare", liksom. Alltid på väg till nästa grej. Och så fixade jag lite smågrejer på vägen. "Många bollar i luften".
- Blev lite taggad av att jobba under press. Jobbade mest och bäst när det var kort om tid och snabba puckar. Jag gillade det.
Och så vidare.
Hur jag funkar nu:
- Kan bara göra en sak i taget, eller rättare hålla en sak i taget i skallen. Annars blir det pannkaka av alltihop. Kan inte hålla isär olika uppgifter.
- Har svårt att hålla tråden. Kan börja med att jag vattnar blommorna, ser vissna blad och plockar dem och på väg till soptunnan ser jag smutsig tvätt så går jag till tvättkorgen och på vägen går jag förbi toa och kommer på att jag ska borsta tänderna. Typ.
- Får panikattacker. Då slutar jag fungera över huvud taget.
- När jag får för mycket att göra blir jag "fastfrusen", kan inte sortera ut vad jag ska börja göra, liksom vilken ordning. Ibland om jag känner mig pressad försvinner/förvrängs sinnesintrycken, både det jag ser och hör. Jag kan plötsligt inte tolka vad som står på en datorskärm, t ex.
- Svårt för texter, läser långsamt och har svårt att ta till mig vad texten innebär, betyder.
- Kan inte räkna ut hur mycket jag ska betala om jag går och handlar. Vilket är lite märkligt för jag gillar att sitta med polynomekvationer....
- Jag har svårt att varva ner.
- Jag har svårt att somna, att sova hela natten och att sova tillräckligt länge. Dvs jag har svårt med insomning, problem med uppvaknande på natten och att jag vaknar förtidigt på morgonen. Sådär runt fyra-femrycket.
- När jag pratar försvinner orden. Särskilt saker, alltså substantiv. Är det riktigt illa kan jag inte formulera mig alls. Men mest blir det att jag tar till gester och visar vad jag menar. Min man tycker det är rätt roligt. Ibalnd kan jag också skratta åt det. Men oftast känns det bara skitjobbigt.
- Jag har blivit lite lugnare och kan njuta av att natta mina barn. Jag har börjat tycka det är mysigt faktiskt.
- Jag har tvingat mig att börja känna efter vad jag faktiskt orkar, kan klara.
- Och jag har börjat träna på att säga NEJ till saker och ting Och det är fruktansvärt svårt.
- Jag har insett att jag ofta får skuldkänslor när jag låter bli att göra vissa saker, särskilt när det handlar om att andra ber mig om hjälp med känsliga saker.
- Jag har börjat upptäcka hur ofta jag tänker att "jag borde"... Istället för att fundera på vad jag vill. Intressant... eller kanske mest tragiskt. Jag vet inte riktigt.
På sistone, typ de senaste månaderna, har jag blivit rätt nere. Det magiska skimret har försvunnit. En solnedgång är inte underbar längre. Jag orkar inte stå vid mina barns sida och upptäcka den fantastiska världen och alla dess mirakler.
Tillvaron känns alltmer hopplös och jag har slutat tro och hoppas på att nånsin fungera som vanligt igen. En del dagar vill jag bara göra slut på alltihop. Men så kommer skuldkänslorna, eller om det är skam. Hur bortskämd får man vara som inte uppskattar livet, som ens funderar på att avsluta i förtid, kasta in handduken? Vilken slags förälder är jag som planerar att lämna mina barn i sticket? Vilken schysst partner som lämnar sin älskade på detta vis?
Hur jag skulle vilja funka:
- Jag skulle vilja känna mig nöjd med mina insatser.
- Jag skulle vilja veta hur det känns att följa sin vilja, istället för sitt dåliga samvete. Typ.
- Jag leker med tanken på att ta vara på mig själv mer. Också. Kanske kan man se efter både andra och sig själv.
- Jag skulle vilja uppleva tillvarons magi igen. Känna livslust.
- Jag vill kunna sova lugnt.
Hur jag brukade funka, så som jag minns det:
- Var aktiv och driftig inom flera grupper på jobbet. Både inom det "professionella", själva jobbet alltså, men också genom att ta initiativ till t ex knytfika och så vidare.
- Höga ambitioner och en drivkraft att alltid göra mitt allra allra bästa - det viktiga var itne att bara "komma över ribban" utan att göra det precis så bra som jag tyckte att det skulle vara.
- Kunde inte hålla tyst på möten, APT osv. Frågade, ifrågasatte och kom med idéer, problematiserade, fann lösningar eller åtmistone pusselbitar av en lösning. Starkt helhetstänk.
- Mån om kunder/klienter och mina kolleger. Tog grna på mig saker, utan att reflektera närmre över om jag kanske gjorde mer än någon annan. Jag ansåg att jag gjorde det jag hade kapacitet att göra.
- Tog gärna hand om andras "behov". Satte jobbet först. Sen familjen.
- Kände stort ansvar för att "allt" skulle funka. Om något behövde göras, gjorde jag det. Väntade inte på "tillåtelse" eller på att någon annan skulle märka eller att någon annan skulle "delegera". Jag var en "fixare", liksom. Alltid på väg till nästa grej. Och så fixade jag lite smågrejer på vägen. "Många bollar i luften".
- Blev lite taggad av att jobba under press. Jobbade mest och bäst när det var kort om tid och snabba puckar. Jag gillade det.
Och så vidare.
Hur jag funkar nu:
- Kan bara göra en sak i taget, eller rättare hålla en sak i taget i skallen. Annars blir det pannkaka av alltihop. Kan inte hålla isär olika uppgifter.
- Har svårt att hålla tråden. Kan börja med att jag vattnar blommorna, ser vissna blad och plockar dem och på väg till soptunnan ser jag smutsig tvätt så går jag till tvättkorgen och på vägen går jag förbi toa och kommer på att jag ska borsta tänderna. Typ.
- Får panikattacker. Då slutar jag fungera över huvud taget.
- När jag får för mycket att göra blir jag "fastfrusen", kan inte sortera ut vad jag ska börja göra, liksom vilken ordning. Ibland om jag känner mig pressad försvinner/förvrängs sinnesintrycken, både det jag ser och hör. Jag kan plötsligt inte tolka vad som står på en datorskärm, t ex.
- Svårt för texter, läser långsamt och har svårt att ta till mig vad texten innebär, betyder.
- Kan inte räkna ut hur mycket jag ska betala om jag går och handlar. Vilket är lite märkligt för jag gillar att sitta med polynomekvationer....
- Jag har svårt att varva ner.
- Jag har svårt att somna, att sova hela natten och att sova tillräckligt länge. Dvs jag har svårt med insomning, problem med uppvaknande på natten och att jag vaknar förtidigt på morgonen. Sådär runt fyra-femrycket.
- När jag pratar försvinner orden. Särskilt saker, alltså substantiv. Är det riktigt illa kan jag inte formulera mig alls. Men mest blir det att jag tar till gester och visar vad jag menar. Min man tycker det är rätt roligt. Ibalnd kan jag också skratta åt det. Men oftast känns det bara skitjobbigt.
- Jag har blivit lite lugnare och kan njuta av att natta mina barn. Jag har börjat tycka det är mysigt faktiskt.
- Jag har tvingat mig att börja känna efter vad jag faktiskt orkar, kan klara.
- Och jag har börjat träna på att säga NEJ till saker och ting Och det är fruktansvärt svårt.
- Jag har insett att jag ofta får skuldkänslor när jag låter bli att göra vissa saker, särskilt när det handlar om att andra ber mig om hjälp med känsliga saker.
- Jag har börjat upptäcka hur ofta jag tänker att "jag borde"... Istället för att fundera på vad jag vill. Intressant... eller kanske mest tragiskt. Jag vet inte riktigt.
På sistone, typ de senaste månaderna, har jag blivit rätt nere. Det magiska skimret har försvunnit. En solnedgång är inte underbar längre. Jag orkar inte stå vid mina barns sida och upptäcka den fantastiska världen och alla dess mirakler.
Tillvaron känns alltmer hopplös och jag har slutat tro och hoppas på att nånsin fungera som vanligt igen. En del dagar vill jag bara göra slut på alltihop. Men så kommer skuldkänslorna, eller om det är skam. Hur bortskämd får man vara som inte uppskattar livet, som ens funderar på att avsluta i förtid, kasta in handduken? Vilken slags förälder är jag som planerar att lämna mina barn i sticket? Vilken schysst partner som lämnar sin älskade på detta vis?
Hur jag skulle vilja funka:
- Jag skulle vilja känna mig nöjd med mina insatser.
- Jag skulle vilja veta hur det känns att följa sin vilja, istället för sitt dåliga samvete. Typ.
- Jag leker med tanken på att ta vara på mig själv mer. Också. Kanske kan man se efter både andra och sig själv.
- Jag skulle vilja uppleva tillvarons magi igen. Känna livslust.
- Jag vill kunna sova lugnt.
5 januari 2014
Sakta dalar höstlöven mot marken
Hösten har bjudit på en del. Mest skit.
Fast bra saker också. Jag har t ex börjat känna en glädje, tacksamhet och funnit nån slags mening med att vara emd barnen. Åtminstone stundtals. Och jag kan natta dem nu. I våras var jag för uppskruvad, för lite tålamod. Blev bara arg och irrriterad.
Nu kan jag sitta och titta på dem när de somnar, efter att ha läst saga och sjungit och sjungit en sång till och en till. Sen sitta och se på de små raringarna när de sover. Deras lugna andhämtning. Deras fridfulla ansikten. Deras finlemmade små armar och fingrar. Mina mirakel.
Bland "skiten" är det mest att jag är så frustrerad över att knoppen inte fungerar. Och så blir jag förkyld stup i ett och får ta det lugnt med springandet. Och då sover jag sämre. Då funkar skallen sämre. Och jag blir mer irriterad. Och ju mindre jag sover desto oftare blir jag förkyld igen. Och så vidare.
P har bett mig varva ner, ta det lugnt, gå lugna promenader, titta på havet och bara vara. och så har han frågat ofta vad jag gjort för att få energi, för att hämta kraft. Snacka om att man får prestationsågren. "Återhämtningsångest". Typ. Jag är inte en person som njuter av att sitta still. Inte nu. Jag är för rastlös, orolig. Hela tiden känslan av att vvara på väg nån annastans än dör jag är just nu.
Jag blir så frustrerad över att hjärnan inte fungerar som den brukar. Jag vill ju bara att allt ska bli som vanligt, liksom.
Jag har en fuck-it lista som jag uppdaterar då och då. Just nu är övre delen av listan såhär:
Ljud
Ljus
Minnet
Orden
Sömnen
Jag har fått tillbaka mina tinnitusbesvär, och är också ljudkänslig. Jag är dessutom väldigt känslig för ljus.
Vidare har jag svårt att komma ihåg saker, både sådant som hänt typ i förra veckan, sånt som jag nyss gjort samt att komma ihåg sånt jag ska göra. Minnet är också lurigt eftersom jag ibland kommer ihåg samma sak flera gånger. T ex så har jag köpt tre paket ägg - på två dar. För jag kom minsann ihåg att äggen var slut... Eller är det kanske att jag glömmer att jag köpt redan. Skit samma. Det är ett problem. Vidare har jag svårt att komma ihåg NÄR saker inträffat. Om det var i förra veckan eller i förrgår.
Så orden. De smiter iväg när jag pratar. Ibland blir det lite roligt. Som när jag gör charader hemma när jag inte hittar orden. Och S skrattar. Och först är jag arg och irrriterad över att jag måste leka gäster-med-gester men sen kan jag också se det roliga i det hela. På jobbet är det mindre kul. Det är lite lättare när jag skriver. Då har jag också tid på mig att hitta rätt bland uttryck, tid att formulera, läsa och läsa igen och sedan rätta till om det är något. När man pratar finns ju hela tiden en liten tidspress där. Om man behöver en minut på sig att hitta orden så är det liksom försent att säga det när man väl har det, då har ju samtalet runnit vidare.
Så sömnen. Det jävla sömnen. Den har fått ett eget inlägg så jag vill inte älta mer om den. Fuck it.
Det känns som om jag under hösten blivit allt mer.... dement.
Fast bra saker också. Jag har t ex börjat känna en glädje, tacksamhet och funnit nån slags mening med att vara emd barnen. Åtminstone stundtals. Och jag kan natta dem nu. I våras var jag för uppskruvad, för lite tålamod. Blev bara arg och irrriterad.
Nu kan jag sitta och titta på dem när de somnar, efter att ha läst saga och sjungit och sjungit en sång till och en till. Sen sitta och se på de små raringarna när de sover. Deras lugna andhämtning. Deras fridfulla ansikten. Deras finlemmade små armar och fingrar. Mina mirakel.
Bland "skiten" är det mest att jag är så frustrerad över att knoppen inte fungerar. Och så blir jag förkyld stup i ett och får ta det lugnt med springandet. Och då sover jag sämre. Då funkar skallen sämre. Och jag blir mer irriterad. Och ju mindre jag sover desto oftare blir jag förkyld igen. Och så vidare.
P har bett mig varva ner, ta det lugnt, gå lugna promenader, titta på havet och bara vara. och så har han frågat ofta vad jag gjort för att få energi, för att hämta kraft. Snacka om att man får prestationsågren. "Återhämtningsångest". Typ. Jag är inte en person som njuter av att sitta still. Inte nu. Jag är för rastlös, orolig. Hela tiden känslan av att vvara på väg nån annastans än dör jag är just nu.
Jag blir så frustrerad över att hjärnan inte fungerar som den brukar. Jag vill ju bara att allt ska bli som vanligt, liksom.
Jag har en fuck-it lista som jag uppdaterar då och då. Just nu är övre delen av listan såhär:
Ljud
Ljus
Minnet
Orden
Sömnen
Jag har fått tillbaka mina tinnitusbesvär, och är också ljudkänslig. Jag är dessutom väldigt känslig för ljus.
Vidare har jag svårt att komma ihåg saker, både sådant som hänt typ i förra veckan, sånt som jag nyss gjort samt att komma ihåg sånt jag ska göra. Minnet är också lurigt eftersom jag ibland kommer ihåg samma sak flera gånger. T ex så har jag köpt tre paket ägg - på två dar. För jag kom minsann ihåg att äggen var slut... Eller är det kanske att jag glömmer att jag köpt redan. Skit samma. Det är ett problem. Vidare har jag svårt att komma ihåg NÄR saker inträffat. Om det var i förra veckan eller i förrgår.
Så orden. De smiter iväg när jag pratar. Ibland blir det lite roligt. Som när jag gör charader hemma när jag inte hittar orden. Och S skrattar. Och först är jag arg och irrriterad över att jag måste leka gäster-med-gester men sen kan jag också se det roliga i det hela. På jobbet är det mindre kul. Det är lite lättare när jag skriver. Då har jag också tid på mig att hitta rätt bland uttryck, tid att formulera, läsa och läsa igen och sedan rätta till om det är något. När man pratar finns ju hela tiden en liten tidspress där. Om man behöver en minut på sig att hitta orden så är det liksom försent att säga det när man väl har det, då har ju samtalet runnit vidare.
Så sömnen. Det jävla sömnen. Den har fått ett eget inlägg så jag vill inte älta mer om den. Fuck it.
Det känns som om jag under hösten blivit allt mer.... dement.
Sömnen
Under sommaren, när jag var helt sjukskriven från jobbet, då hade jag börjat få ordning på sovandet. Tyckte jag iallafall. Jag sov inte åtta timmar i sträck, men jag sov de timmar jag behövde lite jämnt uppdelade över dygnet.
Under sensommaren började jag få mer ordning på dygnet tack vare S och löpningen. När jag började jobba i slutet av september hade jag fått skaplig ordning på mat-och-sov-klockan. Dessutom hade jag fått bättre kondition och även gått ner ytterligare ungefär sex kilo. Alltså ungefär tretton kilo mindre på ungefär ett halvår.
Rocky hade kommit i form. Men var det samma sak som att vara redo för Den Stora Matchen?
Känslorna inför att börja jobba var minst sagt blandade.
Dels hade jag en enorm skuldkänsla över att ha svikit mina kolleger och mina kunder/klienter. Dels var jag livrädd för att inte klara jobbet. Så var jag ju skitförbannad på chefen. Och så hade jag en stor lust att visa att jag kunde och att nånstans skaffa mig ett -i mina ögon alltså - existensberättigande.
Genom att finnas till för andra, genom att göra skillnad och utföra saker och genom att vara en del i ett sammanhang, skulle jag ju liksom ha ett värde.
Så började jag på 25 %. Först lite längre pass uppdelat på tre dar, men det gick bättre att köra två timmar om dan i fem dar istället. Trots de korta passen var jag rätt trött, särskilt i början.
Så småningom blev jag varm i kläderna och hade svårt att avsluta arbetet i tid.
Jag fick också svårare att sova. Igen.
Då fick jag börja med sömndagboken. I två veckor skrev jag ner hur jag sov. P kollade igenom och konstaterade att jag sov mer på natt mot lördag och söndag, och minst under nätterna mitt i veckan. Han drog slutsatsen att jag nog varvade upp pga jobbet. Vid lite eftertanke kunde jag hålla med om det.
Så för att komma tillrätta med sömnen föreslog P att vi skulle prova emd nåt som hette sömnrestriktion. Jag skulle korta ner tiden i sängen till 5 timmar, tillatt börja med. På så sätt skulle jag vara så trött att jaginte skulle kunna göra nåt annat än att sova.
Jag ville vakna kl 06 på morgonen och då blir det läggdags kl 01. I fyra nätter. Därefter lägger man sig 20 minuter tidigare, håller den nattiden i fyra nätter och sen lägger man sig 20 min tidigare igen, osv.. tills man är uppe i "rätt" sömnlängd.
Lätt som en plätt. Inte.
Kroppen fattade inte. Jag var uppe i varv. Orolig. Det var inte svårt att vara vaken. Det som var svårt var att somna. Och att fortsätta sova. Jag var nere i 3 timmars sömn per natt, mådde illa, var yr och kände mig... konstig. Ringde P och vi pratade en stund. Vi avbröt sömnrestriktionen. Han pratade med L. L ringde upp och så fick jag utskrivet en tablett som hette Zopiklon. Jag var livrädd för den. Rädd för att bli beroende. Rädd för att inte fungera dagen efter. Rädd för att kanske ha blivit ett vrak.
Det tog ungefär två veckor för mig innan jag mådde så dåligt och var så trött, att jag ändå tog tabletten. En lördagkväll. Och shit vad jag sov. Inte bara somnade. Jag sov hela natten. Åtta timmar! När jag vaknade kände jag mig märklig. Det tog en stund innan jag fattade att jag inte var rastlös. Jag hade lite vanlig jäkla ork bara.Och mindre ont i kroppen.
Efter ytterligare några dagar kom jag överens med mig själv att göra som L skrivit på receptet och faktiskt ta tabletten varje kväll.
Så småningom kom en helg när jag skulle vara själv med barnen. Vågade inte ta tabletten då. För tänk om något av barnen skulle vakna, eller ännu värre, bli sjuk under natten, och jag inte skulle märka det och itne kunna vakna för att jag... drogat ner mig med zopiklon?? Det fanns inte. Så jag var utan tablett den helgen.
Fick ont i huvudet. Och ont i axlar och nacke - spänningsvärk liksom. Och ångest. Inte panik, tack och lov. Mer en molande, ihållande, tärande ångest. Och så sov jag ju dåligt också.
Blev rätt fundersam ver det där. Hade tabletterna blivit så viktiga att jag inte klarade mig utan dem? Hur som helst tog jag tabletterna igen sedan. Och har testat att vara utan ibland. Ångesten kommer som ett brev på posten. Även värken i axlarna och nacken.
Efter ungefär fyra veckor tror jag (har dålig tidsuppfattning) började jag vakna tidigt. Tabletterna hjälper mig att somna, men jag vaknar efter 4-5 timmar. Det är hopplöst.
Jag har förstått att en del som vaknar ligger och tänker på att de inte sover och att de blir bekymrade över att de inte ska orka nästa dag.
Det där stadiet har jag passerat, för länge länge sen. Nu när jag vaknar är det bara så att kroppen är i högvarv. Allt är "på". Det går inte att somna för nu är kroppen och alla system vakna, redo att sätta igång med dagen. Så det är bara att gå upp.
Dessutom. För min del finns inget "att inte orka med morgondagen". Det är bara att resa sig upp och göra det man ska. Ingen idé att ligga och känna efter en massa och gnälla. För trots allt så har man sina uppgifter, sitt att sköta. Oavsett hur man mår.
Att sova ungefär 5 timmar per natt är kanske ingen katastrof. Men som L sa, det är inget att skryta med heller. Och nu har jag sovit rätt så lite väldigt länge. Flera månader faktiskt, med kortare perioder av mer sömn (tack och lov!) som i somras och den första tiden med zopiklon.
Ibland får jag lust att dubbla dosen med z. Men jag är för feg. Nu i julas råkade jag ta en tablett fast jag druckit alkohol på kvällen. Den natten sov jag sju timmar. Men att blanda alkohol med tabletter känns inte som en lyckad väg. Eller hållbar. Trots det gjorde jag om det. Tre gånger har jag grundat med ett par glas vin och sedan tagit z, bara för att få sova.
Har inte utvärderat hur pass utvilad jag känner mig efteråt. Det är lite som i skolan i årskurs tre - det är den som har räknat flest tal som är bäst i matte, inte den som räknat mest rätt... det är jäkligt skönt att känna att "jag har ju sovit i sju timmar i natt!" - sen att det varit oroligt och konstiga drömmar, det spelar mindre roll.
Under sensommaren började jag få mer ordning på dygnet tack vare S och löpningen. När jag började jobba i slutet av september hade jag fått skaplig ordning på mat-och-sov-klockan. Dessutom hade jag fått bättre kondition och även gått ner ytterligare ungefär sex kilo. Alltså ungefär tretton kilo mindre på ungefär ett halvår.
Rocky hade kommit i form. Men var det samma sak som att vara redo för Den Stora Matchen?
Känslorna inför att börja jobba var minst sagt blandade.
Dels hade jag en enorm skuldkänsla över att ha svikit mina kolleger och mina kunder/klienter. Dels var jag livrädd för att inte klara jobbet. Så var jag ju skitförbannad på chefen. Och så hade jag en stor lust att visa att jag kunde och att nånstans skaffa mig ett -i mina ögon alltså - existensberättigande.
Genom att finnas till för andra, genom att göra skillnad och utföra saker och genom att vara en del i ett sammanhang, skulle jag ju liksom ha ett värde.
Så började jag på 25 %. Först lite längre pass uppdelat på tre dar, men det gick bättre att köra två timmar om dan i fem dar istället. Trots de korta passen var jag rätt trött, särskilt i början.
Så småningom blev jag varm i kläderna och hade svårt att avsluta arbetet i tid.
Jag fick också svårare att sova. Igen.
Då fick jag börja med sömndagboken. I två veckor skrev jag ner hur jag sov. P kollade igenom och konstaterade att jag sov mer på natt mot lördag och söndag, och minst under nätterna mitt i veckan. Han drog slutsatsen att jag nog varvade upp pga jobbet. Vid lite eftertanke kunde jag hålla med om det.
Så för att komma tillrätta med sömnen föreslog P att vi skulle prova emd nåt som hette sömnrestriktion. Jag skulle korta ner tiden i sängen till 5 timmar, tillatt börja med. På så sätt skulle jag vara så trött att jaginte skulle kunna göra nåt annat än att sova.
Jag ville vakna kl 06 på morgonen och då blir det läggdags kl 01. I fyra nätter. Därefter lägger man sig 20 minuter tidigare, håller den nattiden i fyra nätter och sen lägger man sig 20 min tidigare igen, osv.. tills man är uppe i "rätt" sömnlängd.
Lätt som en plätt. Inte.
Kroppen fattade inte. Jag var uppe i varv. Orolig. Det var inte svårt att vara vaken. Det som var svårt var att somna. Och att fortsätta sova. Jag var nere i 3 timmars sömn per natt, mådde illa, var yr och kände mig... konstig. Ringde P och vi pratade en stund. Vi avbröt sömnrestriktionen. Han pratade med L. L ringde upp och så fick jag utskrivet en tablett som hette Zopiklon. Jag var livrädd för den. Rädd för att bli beroende. Rädd för att inte fungera dagen efter. Rädd för att kanske ha blivit ett vrak.
Det tog ungefär två veckor för mig innan jag mådde så dåligt och var så trött, att jag ändå tog tabletten. En lördagkväll. Och shit vad jag sov. Inte bara somnade. Jag sov hela natten. Åtta timmar! När jag vaknade kände jag mig märklig. Det tog en stund innan jag fattade att jag inte var rastlös. Jag hade lite vanlig jäkla ork bara.Och mindre ont i kroppen.
Efter ytterligare några dagar kom jag överens med mig själv att göra som L skrivit på receptet och faktiskt ta tabletten varje kväll.
Så småningom kom en helg när jag skulle vara själv med barnen. Vågade inte ta tabletten då. För tänk om något av barnen skulle vakna, eller ännu värre, bli sjuk under natten, och jag inte skulle märka det och itne kunna vakna för att jag... drogat ner mig med zopiklon?? Det fanns inte. Så jag var utan tablett den helgen.
Fick ont i huvudet. Och ont i axlar och nacke - spänningsvärk liksom. Och ångest. Inte panik, tack och lov. Mer en molande, ihållande, tärande ångest. Och så sov jag ju dåligt också.
Blev rätt fundersam ver det där. Hade tabletterna blivit så viktiga att jag inte klarade mig utan dem? Hur som helst tog jag tabletterna igen sedan. Och har testat att vara utan ibland. Ångesten kommer som ett brev på posten. Även värken i axlarna och nacken.
Efter ungefär fyra veckor tror jag (har dålig tidsuppfattning) började jag vakna tidigt. Tabletterna hjälper mig att somna, men jag vaknar efter 4-5 timmar. Det är hopplöst.
Jag har förstått att en del som vaknar ligger och tänker på att de inte sover och att de blir bekymrade över att de inte ska orka nästa dag.
Det där stadiet har jag passerat, för länge länge sen. Nu när jag vaknar är det bara så att kroppen är i högvarv. Allt är "på". Det går inte att somna för nu är kroppen och alla system vakna, redo att sätta igång med dagen. Så det är bara att gå upp.
Dessutom. För min del finns inget "att inte orka med morgondagen". Det är bara att resa sig upp och göra det man ska. Ingen idé att ligga och känna efter en massa och gnälla. För trots allt så har man sina uppgifter, sitt att sköta. Oavsett hur man mår.
Att sova ungefär 5 timmar per natt är kanske ingen katastrof. Men som L sa, det är inget att skryta med heller. Och nu har jag sovit rätt så lite väldigt länge. Flera månader faktiskt, med kortare perioder av mer sömn (tack och lov!) som i somras och den första tiden med zopiklon.
Ibland får jag lust att dubbla dosen med z. Men jag är för feg. Nu i julas råkade jag ta en tablett fast jag druckit alkohol på kvällen. Den natten sov jag sju timmar. Men att blanda alkohol med tabletter känns inte som en lyckad väg. Eller hållbar. Trots det gjorde jag om det. Tre gånger har jag grundat med ett par glas vin och sedan tagit z, bara för att få sova.
Har inte utvärderat hur pass utvilad jag känner mig efteråt. Det är lite som i skolan i årskurs tre - det är den som har räknat flest tal som är bäst i matte, inte den som räknat mest rätt... det är jäkligt skönt att känna att "jag har ju sovit i sju timmar i natt!" - sen att det varit oroligt och konstiga drömmar, det spelar mindre roll.
Vackla på kanten
I samband med att jag började jobba bad jag att få träffa någon på företagshälsan, någon att prata med.
Så långt hade jag förstått iallafall, att det enda som egentligen ändrats sedan våren var att jag hade vilat, haft time-out. Jag hade inte ändrat på något hos mig själv, och inget hade ändrats på jobbt heller. Nåt måste ändras för att jag inte ska falla ihop igen. Tänkte jag.
Så fick jag träffa psykologen P.
Vi träffades för första gången samma dag som jag gjorde min första arbetsdag. Jag var jättearg.
Anledningen till det var följande.
Min första arbetsdag var en tisdag. Under min långa frånvar hade en kollega lånat mitt rum (vilket var helt ok för min del). Under måndagen hade kollegan varit sjuk och inte kunnat städa bort efter sig (har är rätt rörig av sig). Han ville dock inte att jag skulle komma till hans kaos så han ringde inte bara upp Previa för att sjuka skig, utan hörde också av sig till vår chef för att berätta att han pga sjukdom inte kunde plocka ur rummet.
TROTS DETTA ser det ut som ett jävla bombnedslag i rummet när jag kommer tisdag morgon. Humöret sjönk till nästan rekordbottennivå och givetvis belv jag skitförbannad. Två minuter över åtta kommer chefen runt hörnet med håret på ända. "Eh, ja, G var sjuk igår så han hann inte städa efter sig". Det tog undeför 45 minuter för mig att skyffla ut alla hans papper, pärmar och mappar och dumpa dem på hans eget skrivbord ute i landskapet. Jag var arg på chefen hela tiden, både för min skull men också fö rmin kollegas - jag vet hur mycket han vill vara till lags och hur han skulle avsky hur detta hade blivit.
Så när jag träffade P var jag inte på topp direkt. Och P frågade också kring det där, att jag var så arg. Och frågade om jag verkligen ville tillbaka dit, till jobbet? Vilken fråga! Klart jag ville!
Förutom att jag var väldigt arg var jag ju också full av en mycket stark revanschlusta.
Jag skulle fan visa att jag inte knäcks så lätt! Att jag klarar det. Att jag inte är svag. Att jag inte sviker. Att jag är någon att räkna med. Att jag har en betydelse jag också. Att jag kan göra skillnad och därmed är meningsfull.
Så långt hade jag förstått iallafall, att det enda som egentligen ändrats sedan våren var att jag hade vilat, haft time-out. Jag hade inte ändrat på något hos mig själv, och inget hade ändrats på jobbt heller. Nåt måste ändras för att jag inte ska falla ihop igen. Tänkte jag.
Så fick jag träffa psykologen P.
Vi träffades för första gången samma dag som jag gjorde min första arbetsdag. Jag var jättearg.
Anledningen till det var följande.
Min första arbetsdag var en tisdag. Under min långa frånvar hade en kollega lånat mitt rum (vilket var helt ok för min del). Under måndagen hade kollegan varit sjuk och inte kunnat städa bort efter sig (har är rätt rörig av sig). Han ville dock inte att jag skulle komma till hans kaos så han ringde inte bara upp Previa för att sjuka skig, utan hörde också av sig till vår chef för att berätta att han pga sjukdom inte kunde plocka ur rummet.
TROTS DETTA ser det ut som ett jävla bombnedslag i rummet när jag kommer tisdag morgon. Humöret sjönk till nästan rekordbottennivå och givetvis belv jag skitförbannad. Två minuter över åtta kommer chefen runt hörnet med håret på ända. "Eh, ja, G var sjuk igår så han hann inte städa efter sig". Det tog undeför 45 minuter för mig att skyffla ut alla hans papper, pärmar och mappar och dumpa dem på hans eget skrivbord ute i landskapet. Jag var arg på chefen hela tiden, både för min skull men också fö rmin kollegas - jag vet hur mycket han vill vara till lags och hur han skulle avsky hur detta hade blivit.
Så när jag träffade P var jag inte på topp direkt. Och P frågade också kring det där, att jag var så arg. Och frågade om jag verkligen ville tillbaka dit, till jobbet? Vilken fråga! Klart jag ville!
Förutom att jag var väldigt arg var jag ju också full av en mycket stark revanschlusta.
Jag skulle fan visa att jag inte knäcks så lätt! Att jag klarar det. Att jag inte är svag. Att jag inte sviker. Att jag är någon att räkna med. Att jag har en betydelse jag också. Att jag kan göra skillnad och därmed är meningsfull.
Försöka komma upp ur diket
Jag blev sjukskriven på heltid hela sommaren.
Jag låg mycket i sängen. S tog barnen och körde iväg på semester nån vecka.
Det var skönt att vara ensam. När jag nu fasktiskt nånstans ändå förlikat mig med tanken på att vara borta från jobbet en längre tid... ja det var som om proppen gick ur och jag låg i halvdvala i sängen och bara lät dagarna glida förbi, eller in i varann.
Ibland sov jag korta stunder, ibland länga. Ibland var jag lite halvvaken och lät omvärldens ljud komma in. Ibland satte jag i hörlurarna och drog på musik för att slippa höra något oväntat, något plötsligt, något oväntat...
Träffade L ibland. Han skrev ut Sertralin. Det var som med den andra tabletten, Mirtazapin som jag fått tidigare på våren; det kändes inget vidare. Så jag sket i tabletterna.
Efter någon månad så började jag liksom försöka leva lite. Få lite rutiner på att komma upp, duscha, få på kläder. S var rätt träng tyckte jag. "Nu SKA du gå upp". "Nu SKA du äta". Och så vidare.
Till slut blev det faktiskt mer och mer som vanligt. Fast jag vilade mycket och ofta.
Jag var väldigt arg fortfarande, men det sipprade ur mig så småningom. Den riktigt sköna urladdningen kom när jag väl tog mig ut i löparspåret igen. Gud var jag sprang. Jag sprang och sprang. Det var skönt.
Man blir skönt trött av att springa. Det blev lättare att sova. Och även om sömnen var väldigt upphackad över dygnet så SOV jag åtminstone! Och aptiten kom tillbaka, lite i taget, sakta och säkert. Jag log lite åt mig själv vid tanken men ibland kände jag mig lite som Rocky Balboa, ni vet, scenen med trappan och alltihop, när han ska komma i form igen...
Första gången jag skulle upp till jobbet hade jag diarré i flera dagar innan. Det var i augusti. Det var bara ett möte, ett litet möte med chefen, fackombudet och så kontorschefen. Det skulle väl inte vara så farligt...
Men efteråt var jag skitförbannad på min chef. Det fanns nog ingen mer korkad person i hela världen. Vilken idiot! Vilken känslokall, inkompetent idiot!
Istället för att läsa vad som stod i alla läkarintyg om orsaken till min sjukskrivning, hade han tänkt efter eget huvud (dvs inte så bra) och funderat ut att jag skulle jobba BARA i kundhallen/kundmottagningen, när jag kom tillbaka till jobbet efter sjukskrivningen. Jag nästan skrek "NEJ!" vårpå kontorschefen frågade hurd et kom sig att jag inte ville.
Jag hasplade ur mig en del av allt det som kärde runt i skallen, som fick magen att vilja vända sig ut och in.
I kundhallen är det så mycket liv och rörelse hela tiden. Man vet aldrig vad för ärende man får. Man måste kunna läsa (och det kunde jag ju inte, men det vågade jag knappt tala om) och tolka handläggarstöd och förordningar och sätta in det i kundens situation och förklara "på svenska" vad där står och vad det betyder rent praktiskt... och så skulle jag ju inte få tillhöra mitt gamla arbetslag... Tårarna stod i avgångshallen och det brånde i halsen men jag höll ihop. Sen efteråt tänkte jag för mig själv att herregud, har jag varit så dålig, MISSLYCKATS så grovt, att de inte vill ge mig tilllbaka mina gamla arbetsuppgifter?!
I slutet av september var det iallafall dags att börja jobba igen, tyckte L och jag. Lite sakta och fint med 25%.
Men jag var fortfarande jättearg på min chef. Det var inget bra utgångsläge att komma tillbaka.
Vi hade möte med L. Chefen, fackombudet, L och jag. Vi pratade förb varann, min chef och jag. Och under mötet visade han återigen prov på sin kompletta inkompetens. Tyckte jag.
L talade om for chefen att jag inte skulle sitta i kundhallen, att det var nåt av det sämsta jag kunde göra. Hade kunnat hoppa upp och pussat L på kinden, det var så skönt att han sa det.
Mötet ägde rum en fredag. Fredag den 13:e. Såklart.
Under lordagen var jag så arg på chefen att jag skrev ett mail om vad jag kände och tyckte. Tog upp exempel på situationer och avslutade med att "om vi ska fortsätta arbeta tillsammans så behöver vi reda ut det här". På måndagen bokade chefen in ett möte till på tisdagen.
Mot slutet av mötet så chefen ungefär såhär:
"Du vet inte allt om mig. Min fru har också varit sjuk."
Jag kände mig jävligt kränkt. Igen. Hans fru?! Jag skiter väl för i helvete i henne! Han är min CHEF, jag är hans MEDARBETARE. Vi har inten privat relation. Det är en jävla skillnad tycker jag, på professionella och privata relationer. På vad man kan förvänta sig eller kräva i den ena eller andra av dessa två relationer.
Efter ett par veckor fick jag ett erbjudande av kontorschefen att hon skulle hålla i min rehabilitering. Chefen var fortfarande min chef men hon höll i återgången till arbete.
Det kändes ungefär som att bli räddad från den där vargflocken.
Skönt.
Försäkringskassan hörde av sig, handläggaren K ville ha möte.
Vi träffades på företagshälsan. Kontorschefen, L, fackombudet, K, och jag. Det gick bra. Då jobbade jag fortfarande 25%. Vi enades om målet att jag på sikt skulle gå upp till 50%. Lars ville inte släppa upp mig riktigt ännu. Jag hade nämligen börjat sova sämre igen.
Jag låg mycket i sängen. S tog barnen och körde iväg på semester nån vecka.
Det var skönt att vara ensam. När jag nu fasktiskt nånstans ändå förlikat mig med tanken på att vara borta från jobbet en längre tid... ja det var som om proppen gick ur och jag låg i halvdvala i sängen och bara lät dagarna glida förbi, eller in i varann.
Ibland sov jag korta stunder, ibland länga. Ibland var jag lite halvvaken och lät omvärldens ljud komma in. Ibland satte jag i hörlurarna och drog på musik för att slippa höra något oväntat, något plötsligt, något oväntat...
Träffade L ibland. Han skrev ut Sertralin. Det var som med den andra tabletten, Mirtazapin som jag fått tidigare på våren; det kändes inget vidare. Så jag sket i tabletterna.
Efter någon månad så började jag liksom försöka leva lite. Få lite rutiner på att komma upp, duscha, få på kläder. S var rätt träng tyckte jag. "Nu SKA du gå upp". "Nu SKA du äta". Och så vidare.
Till slut blev det faktiskt mer och mer som vanligt. Fast jag vilade mycket och ofta.
Jag var väldigt arg fortfarande, men det sipprade ur mig så småningom. Den riktigt sköna urladdningen kom när jag väl tog mig ut i löparspåret igen. Gud var jag sprang. Jag sprang och sprang. Det var skönt.
Man blir skönt trött av att springa. Det blev lättare att sova. Och även om sömnen var väldigt upphackad över dygnet så SOV jag åtminstone! Och aptiten kom tillbaka, lite i taget, sakta och säkert. Jag log lite åt mig själv vid tanken men ibland kände jag mig lite som Rocky Balboa, ni vet, scenen med trappan och alltihop, när han ska komma i form igen...
Första gången jag skulle upp till jobbet hade jag diarré i flera dagar innan. Det var i augusti. Det var bara ett möte, ett litet möte med chefen, fackombudet och så kontorschefen. Det skulle väl inte vara så farligt...
Men efteråt var jag skitförbannad på min chef. Det fanns nog ingen mer korkad person i hela världen. Vilken idiot! Vilken känslokall, inkompetent idiot!
Istället för att läsa vad som stod i alla läkarintyg om orsaken till min sjukskrivning, hade han tänkt efter eget huvud (dvs inte så bra) och funderat ut att jag skulle jobba BARA i kundhallen/kundmottagningen, när jag kom tillbaka till jobbet efter sjukskrivningen. Jag nästan skrek "NEJ!" vårpå kontorschefen frågade hurd et kom sig att jag inte ville.
Jag hasplade ur mig en del av allt det som kärde runt i skallen, som fick magen att vilja vända sig ut och in.
I kundhallen är det så mycket liv och rörelse hela tiden. Man vet aldrig vad för ärende man får. Man måste kunna läsa (och det kunde jag ju inte, men det vågade jag knappt tala om) och tolka handläggarstöd och förordningar och sätta in det i kundens situation och förklara "på svenska" vad där står och vad det betyder rent praktiskt... och så skulle jag ju inte få tillhöra mitt gamla arbetslag... Tårarna stod i avgångshallen och det brånde i halsen men jag höll ihop. Sen efteråt tänkte jag för mig själv att herregud, har jag varit så dålig, MISSLYCKATS så grovt, att de inte vill ge mig tilllbaka mina gamla arbetsuppgifter?!
I slutet av september var det iallafall dags att börja jobba igen, tyckte L och jag. Lite sakta och fint med 25%.
Men jag var fortfarande jättearg på min chef. Det var inget bra utgångsläge att komma tillbaka.
Vi hade möte med L. Chefen, fackombudet, L och jag. Vi pratade förb varann, min chef och jag. Och under mötet visade han återigen prov på sin kompletta inkompetens. Tyckte jag.
L talade om for chefen att jag inte skulle sitta i kundhallen, att det var nåt av det sämsta jag kunde göra. Hade kunnat hoppa upp och pussat L på kinden, det var så skönt att han sa det.
Mötet ägde rum en fredag. Fredag den 13:e. Såklart.
Under lordagen var jag så arg på chefen att jag skrev ett mail om vad jag kände och tyckte. Tog upp exempel på situationer och avslutade med att "om vi ska fortsätta arbeta tillsammans så behöver vi reda ut det här". På måndagen bokade chefen in ett möte till på tisdagen.
Mot slutet av mötet så chefen ungefär såhär:
"Du vet inte allt om mig. Min fru har också varit sjuk."
Jag kände mig jävligt kränkt. Igen. Hans fru?! Jag skiter väl för i helvete i henne! Han är min CHEF, jag är hans MEDARBETARE. Vi har inten privat relation. Det är en jävla skillnad tycker jag, på professionella och privata relationer. På vad man kan förvänta sig eller kräva i den ena eller andra av dessa två relationer.
Efter ett par veckor fick jag ett erbjudande av kontorschefen att hon skulle hålla i min rehabilitering. Chefen var fortfarande min chef men hon höll i återgången till arbete.
Det kändes ungefär som att bli räddad från den där vargflocken.
Skönt.
Försäkringskassan hörde av sig, handläggaren K ville ha möte.
Vi träffades på företagshälsan. Kontorschefen, L, fackombudet, K, och jag. Det gick bra. Då jobbade jag fortfarande 25%. Vi enades om målet att jag på sikt skulle gå upp till 50%. Lars ville inte släppa upp mig riktigt ännu. Jag hade nämligen börjat sova sämre igen.
Sjuk, eller inte sjuk?
Jag träffade B på företagshälsan vid tre tillfällen under våren. Vid tredje besöket sa han att "Du ska inte vara på jobbet. Nu tar jag det beslutet åt dig. Och nu ringer jag till din chef".
Vid den här tidpunkten hade jag redan varit på vårdcentralen flera gånger.
Jag gick dit under vintern eftersom jag hade ont i kroppen. Och jag var så trött, sov inte så bra. Sliten. Inte sömnig eller dåsig. Mera matt, liksom.
En läkare, en äldre man, tyckte att det var väl inte så konstigt att jag var trött, "du har ju fyra barn". Jag undrade argt om han hade ställt samma diagnos på en person med PENIS?
Träffade en ny läkare som trodde att jag kanske hade artros? Eftersom jag också hade mycket problem med mina knän. Jag fick Naproxen av honom samt rådet att försöka gå ner ett par kilo.
Jo, för hösten hade ju också varit rätt stressig och det blev sisådär med maten då. Mycket godis på eftermiddagarna för att hålla skallen på topp. Och de där kilona var väl rätt bra att tappa, det höll jag också med om. Jag ändrade faktiskt mina matvanor då. Och gick ner 1,5 kilo, det fick väl räcka.
Det togs prover. Allt fint, utom järnet som låg "lite lågt". Annars inget fel nånstans.
Jag började nu må allt sämre.
Det blev svårare att sköta de administrativa arbetsuppgifterna. Jag blandade ihop saker och ting. Jag blev väldigt dålig på att skriva - både stavning och att formulera vettiga meningar. Orden gled iväg när jag pratade.
Fick panikattacker. Hade aldrig stiftat bekantskap med ångest förut men nu fick jag så det räckte. Det kom alltid på jobbet, nästan uteslutande vid möten. Resultatmöten, erpsonalmöten, alla slags möten egentligen där vi fick veta antingen hur mycket vi inte gjort, som vi borde hunnit med att göra, eller att vi skulle få mer neddragningar i personalen eller att det var dags för omorganisering . igen... Varje gång fick jag panik. Halsen blev trång, luften räckte inte till. Marken gungade. Hjärtat rusade. Fick domningar i hander och ansikte, världen runtomkring zoomade bort och kvar fanns bara skräck och total panik.
Fick också svårt med minnet. Vi har lite olika kalendersystem på jobbet, och jag lyckades alltid missa något. Eftersom jag aldrig redde ut ifall jag skrivit upp allt i alla kalendrar.
Efter ett tag blev det också svårare att möta kunder, eller klienter, eller vad jag ska kalla dem. De personer jag mötte oftast hade väldigt trassliga liv och svårigheter med sig, och för mig var det svårt att hålla ifrån mig.
Jag sov allt sämre och vaknade ofta på nätterna. Ibland vaknade jag av konsktiga drömmar, ibland vaknade jag av att jag hade panik och ganska ofta vaknade jag med mina klienter eller med min chef i sängen - rent bildligt alltså...
Dessutom - och det här skäms jag verkligen för - så blev jag väldigt otrevlig mot mina kolleger. Tappade tålamodet fullständigt, blev cynisk och ironisk och var fruktansvärt grälsjuk. Det sistnämnda höll också på att ta livet av mitt äktenskap med S. S och jag hade vid den här tidpunkten varit ett par i cirka 13 år och gifta i snart 10. Och vi har som sagt också fyra barn tillsammans.
Emellanåt hade jag rejäla snuvor, halsbaciller och småfeber. Inte för att det höll mig hemma. Då och då fick jag såklart vabba.
Jag hade börjat ta promenader för att jag hade sån oro i kroppen. Så småningom började jag springa. Knäna var inte riktigt glada för det men det var på nåt sätt väldigt SKÖNT när de gjorde ont för då fick jag nåt annat att tänka på än jobbet och allt jag inte hunnit och allt jag borde fixa.
Nåstans under våren försvann också min aptit. På något sätt påminde det om känslan den första tiden av en graviditet, då när man är vansinnigt trött och mår lite illa hela tiden. Fast jag var ju inte gravid.
Jag hade bara verkligen ingen matlust. Och en stor rastlöshet. Och en enorm känsla av att inte räcka till. Jag var verkligen fullständigt otillräcklig på alla plan.
Gick till vårdcentralen för att få hjälp med sömnen. Fick träffa en okej läkare som skrev ut Mirtazapin. Tyvärr kändes tabletterna inte okej och jag slutade efter någon vecka.
Panikångesten var nu inte längre något som bara jag och mina närmsta kolleger kände till. Hela kontoret visste om. Och mina fina kolleger höll ett öga på mig, har jag fått veta nu i efterhand. vid några tillfällen blev jag skjutsad hem. Vid ett tillfälle, alldeles innan jag blev sjukskriven, hittade jag inte ut från kontoret. Jag hade haft en panikattack och även om paniken släppte så ville inte ångesten ge sig. Jag vet att jag letade och till slut hittade kollegan T. Bad honom köra hem mig, vilket han gjorde. Det är inte långt hem till mig från jobbet men det kändes som en halv dag innan vi var framme. Och hela tiden var jag övertygad om att jag skulle kvävas.
Från slutet av februari till mitten av april gick jag ner drygt sju kilo. Det gjorde mig ingenting. Jag hade varit rätt rund innan. Fyra graviditeter, liksom, där varje lämnar 2-3 kilon efter sig, hade gjort sitt till. Men nu var jag inte överviktig längre. Jag minns att det irriterade mig att jag inte hade byxor som passade. Och så var det obehagligt att tappa i vikt när jag inte ens medvetet hade försökt gå ner.
Jag hade dålig aptit. Jag sov väldigt lite. Jag var ständigt orolig, rastlös. Jag kom inte ihåg saker och ting, inte ens viktiga saker (som födelsedagar, möten eller besökstider på företagshälsan), och jag hade panikångestattacker ofta. Och så var jag arg nästan jämt, förbannad på min chef och hela organiseringen av jobbet, var nästan livrädd för möten med kund/klient, tappade ord och hade öht svårt med att uttrycka mig, både i tal men också skriftligt.
Men mest av allt var jag skitförbannad.
Jag vände mig till vårdcentralen igen. Fick träffa en sk "hyrläkare" och blev sjukskriven i två veckor. För depression. "Men jag är inte deprimerad" protesterade jag. För det var jag inte. Jag var skitförbannad, stressad och totalt uppvarvad och kunde inte sova, och åt inte. Men deprimerad var jag inte. "Det är det man sjukskrivs för med dina symptom", var hennes kommentar och så fick jag papperet i handen.
Efter en och en halv vecka hemma stod jag inte ut, nu måste jag väl upp på banan iallfall tänkte jag och gick till jobbet. Jag gjorde inget strålande arbete, precis.
Några dagar efteråt träffade jag så B på företagshälsan för tredje (och sista) gången.
B ordnade en tid med företagsläkaren L till dagen därpå.
L satt med mig i över två timmar. Jag blev sjukskriven för utmattningssyndrom och panikångest. Jag minns att jag protesterade. "Jag är inte sjuk heller".
Lars lade huvudet lite på sned och tittade på mig och sa lite dröjande "Nähä... men har du någon arbetsförmåga då, tycker du?"
Vid den här tidpunkten hade jag redan varit på vårdcentralen flera gånger.
Jag gick dit under vintern eftersom jag hade ont i kroppen. Och jag var så trött, sov inte så bra. Sliten. Inte sömnig eller dåsig. Mera matt, liksom.
En läkare, en äldre man, tyckte att det var väl inte så konstigt att jag var trött, "du har ju fyra barn". Jag undrade argt om han hade ställt samma diagnos på en person med PENIS?
Träffade en ny läkare som trodde att jag kanske hade artros? Eftersom jag också hade mycket problem med mina knän. Jag fick Naproxen av honom samt rådet att försöka gå ner ett par kilo.
Jo, för hösten hade ju också varit rätt stressig och det blev sisådär med maten då. Mycket godis på eftermiddagarna för att hålla skallen på topp. Och de där kilona var väl rätt bra att tappa, det höll jag också med om. Jag ändrade faktiskt mina matvanor då. Och gick ner 1,5 kilo, det fick väl räcka.
Det togs prover. Allt fint, utom järnet som låg "lite lågt". Annars inget fel nånstans.
Jag började nu må allt sämre.
Det blev svårare att sköta de administrativa arbetsuppgifterna. Jag blandade ihop saker och ting. Jag blev väldigt dålig på att skriva - både stavning och att formulera vettiga meningar. Orden gled iväg när jag pratade.
Fick panikattacker. Hade aldrig stiftat bekantskap med ångest förut men nu fick jag så det räckte. Det kom alltid på jobbet, nästan uteslutande vid möten. Resultatmöten, erpsonalmöten, alla slags möten egentligen där vi fick veta antingen hur mycket vi inte gjort, som vi borde hunnit med att göra, eller att vi skulle få mer neddragningar i personalen eller att det var dags för omorganisering . igen... Varje gång fick jag panik. Halsen blev trång, luften räckte inte till. Marken gungade. Hjärtat rusade. Fick domningar i hander och ansikte, världen runtomkring zoomade bort och kvar fanns bara skräck och total panik.
Fick också svårt med minnet. Vi har lite olika kalendersystem på jobbet, och jag lyckades alltid missa något. Eftersom jag aldrig redde ut ifall jag skrivit upp allt i alla kalendrar.
Efter ett tag blev det också svårare att möta kunder, eller klienter, eller vad jag ska kalla dem. De personer jag mötte oftast hade väldigt trassliga liv och svårigheter med sig, och för mig var det svårt att hålla ifrån mig.
Jag sov allt sämre och vaknade ofta på nätterna. Ibland vaknade jag av konsktiga drömmar, ibland vaknade jag av att jag hade panik och ganska ofta vaknade jag med mina klienter eller med min chef i sängen - rent bildligt alltså...
Dessutom - och det här skäms jag verkligen för - så blev jag väldigt otrevlig mot mina kolleger. Tappade tålamodet fullständigt, blev cynisk och ironisk och var fruktansvärt grälsjuk. Det sistnämnda höll också på att ta livet av mitt äktenskap med S. S och jag hade vid den här tidpunkten varit ett par i cirka 13 år och gifta i snart 10. Och vi har som sagt också fyra barn tillsammans.
Emellanåt hade jag rejäla snuvor, halsbaciller och småfeber. Inte för att det höll mig hemma. Då och då fick jag såklart vabba.
Jag hade börjat ta promenader för att jag hade sån oro i kroppen. Så småningom började jag springa. Knäna var inte riktigt glada för det men det var på nåt sätt väldigt SKÖNT när de gjorde ont för då fick jag nåt annat att tänka på än jobbet och allt jag inte hunnit och allt jag borde fixa.
Nåstans under våren försvann också min aptit. På något sätt påminde det om känslan den första tiden av en graviditet, då när man är vansinnigt trött och mår lite illa hela tiden. Fast jag var ju inte gravid.
Jag hade bara verkligen ingen matlust. Och en stor rastlöshet. Och en enorm känsla av att inte räcka till. Jag var verkligen fullständigt otillräcklig på alla plan.
Gick till vårdcentralen för att få hjälp med sömnen. Fick träffa en okej läkare som skrev ut Mirtazapin. Tyvärr kändes tabletterna inte okej och jag slutade efter någon vecka.
Panikångesten var nu inte längre något som bara jag och mina närmsta kolleger kände till. Hela kontoret visste om. Och mina fina kolleger höll ett öga på mig, har jag fått veta nu i efterhand. vid några tillfällen blev jag skjutsad hem. Vid ett tillfälle, alldeles innan jag blev sjukskriven, hittade jag inte ut från kontoret. Jag hade haft en panikattack och även om paniken släppte så ville inte ångesten ge sig. Jag vet att jag letade och till slut hittade kollegan T. Bad honom köra hem mig, vilket han gjorde. Det är inte långt hem till mig från jobbet men det kändes som en halv dag innan vi var framme. Och hela tiden var jag övertygad om att jag skulle kvävas.
Från slutet av februari till mitten av april gick jag ner drygt sju kilo. Det gjorde mig ingenting. Jag hade varit rätt rund innan. Fyra graviditeter, liksom, där varje lämnar 2-3 kilon efter sig, hade gjort sitt till. Men nu var jag inte överviktig längre. Jag minns att det irriterade mig att jag inte hade byxor som passade. Och så var det obehagligt att tappa i vikt när jag inte ens medvetet hade försökt gå ner.
Jag hade dålig aptit. Jag sov väldigt lite. Jag var ständigt orolig, rastlös. Jag kom inte ihåg saker och ting, inte ens viktiga saker (som födelsedagar, möten eller besökstider på företagshälsan), och jag hade panikångestattacker ofta. Och så var jag arg nästan jämt, förbannad på min chef och hela organiseringen av jobbet, var nästan livrädd för möten med kund/klient, tappade ord och hade öht svårt med att uttrycka mig, både i tal men också skriftligt.
Men mest av allt var jag skitförbannad.
Jag vände mig till vårdcentralen igen. Fick träffa en sk "hyrläkare" och blev sjukskriven i två veckor. För depression. "Men jag är inte deprimerad" protesterade jag. För det var jag inte. Jag var skitförbannad, stressad och totalt uppvarvad och kunde inte sova, och åt inte. Men deprimerad var jag inte. "Det är det man sjukskrivs för med dina symptom", var hennes kommentar och så fick jag papperet i handen.
Efter en och en halv vecka hemma stod jag inte ut, nu måste jag väl upp på banan iallfall tänkte jag och gick till jobbet. Jag gjorde inget strålande arbete, precis.
Några dagar efteråt träffade jag så B på företagshälsan för tredje (och sista) gången.
B ordnade en tid med företagsläkaren L till dagen därpå.
L satt med mig i över två timmar. Jag blev sjukskriven för utmattningssyndrom och panikångest. Jag minns att jag protesterade. "Jag är inte sjuk heller".
Lars lade huvudet lite på sned och tittade på mig och sa lite dröjande "Nähä... men har du någon arbetsförmåga då, tycker du?"
Att springa in i väggen
För lite drygt ett halvår sedan blev jag sjukskriven.
Det var hemskt. Jag var så arg. Arg på allting. Jag ville så mycket. Jobbet var som en lavin; det blev bara mer och mer och vi var allt färre som skulle hålla undan.
Hemma var jag mest arg på familjen. Arg för att de ville att jag skulle sluta tänka på jobbet hela tiden. Arg för att de inte fattade att bara jag fick GÖRA KLART det där på jobbet så skulle jag ju komma hem sen.
På jobbet var jag så arg på min (nye) chef. Han fattade ingenting. Och vi hade fått neddragningar. Och nya neddragningar. Och det var så mycket att göra. Men det var kaos i skallen. Jag klarade inte ut så mycket. Fick panikattacker. Gråtattacker. En övermäktig ångest. Tillslut fick jag träffa en person, B, på företagshälsan. Vid tredje besöket ringde han min chef och berättade att jag bara skulle komma till jobbet och hämta mina grejer. Jag skulle inte jobba mer på "ett tag". B tog beslutet åt mig och det var väl egentligen bra. Fast jag är fortfarande lite lite arg på honom för att han gjorde så.
B ordnade så jag fick träffa en läkare redan nästa dag. Det besöket tog över två timmar och jag var helt slut efteråt. Jag blev sjukskriven. Gick hem. Och la mig i sängen i flera veckor.
Det här är inget unikt. Jag är inte på något sätt annorlunda eller speciell mer än vad någon annan människa är (vi är ju alla unika på vårt eget sätt förstås). OCh det är för jäkligt. För jäkligt att det är så många som halkat dit på samma sätt som jag gjort.
Nu vill jag skriva. Skriva ur mig. Sätta ord på det som är, och det som varit.
Det var hemskt. Jag var så arg. Arg på allting. Jag ville så mycket. Jobbet var som en lavin; det blev bara mer och mer och vi var allt färre som skulle hålla undan.
Hemma var jag mest arg på familjen. Arg för att de ville att jag skulle sluta tänka på jobbet hela tiden. Arg för att de inte fattade att bara jag fick GÖRA KLART det där på jobbet så skulle jag ju komma hem sen.
På jobbet var jag så arg på min (nye) chef. Han fattade ingenting. Och vi hade fått neddragningar. Och nya neddragningar. Och det var så mycket att göra. Men det var kaos i skallen. Jag klarade inte ut så mycket. Fick panikattacker. Gråtattacker. En övermäktig ångest. Tillslut fick jag träffa en person, B, på företagshälsan. Vid tredje besöket ringde han min chef och berättade att jag bara skulle komma till jobbet och hämta mina grejer. Jag skulle inte jobba mer på "ett tag". B tog beslutet åt mig och det var väl egentligen bra. Fast jag är fortfarande lite lite arg på honom för att han gjorde så.
B ordnade så jag fick träffa en läkare redan nästa dag. Det besöket tog över två timmar och jag var helt slut efteråt. Jag blev sjukskriven. Gick hem. Och la mig i sängen i flera veckor.
Det här är inget unikt. Jag är inte på något sätt annorlunda eller speciell mer än vad någon annan människa är (vi är ju alla unika på vårt eget sätt förstås). OCh det är för jäkligt. För jäkligt att det är så många som halkat dit på samma sätt som jag gjort.
Nu vill jag skriva. Skriva ur mig. Sätta ord på det som är, och det som varit.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)